Tinnis, förtätning av innerstaden, skolskjutsar, färdtjänst och möjligheten att röra sig i stadsmiljön är bara aktuella exempel där medborgarnas uppfattning verkar gå på tvärs med vad politiker och tjänstemän anser.
När frågorna dyker upp på Correns insändarsida blir svaret på frågorna oftast ”det är regelverket”, ”fullmäktige har beslutat” eller nu senast ”vi måste tänka på säkerheten”.
Tyvärr imponerar inte dessa svar särskilt mycket utan framstår för de närmast inblandade familjerna eller intresseorganisationerna som obotfärdigs förhinder.
Grundproblemet här är att demokratin fungerar dåligt mellan valen om man med demokrati menar folkligt inflytande över politiken. Antalet medlemmar i de politiska partierna sjunker stadigt vilket naturligtvis också innebär att kontaktytorna mellan partierna och allmänheten hela tiden minskar.
Medborgarna har inte heller många andra sätt att påverka politiken – ”Linköpingsförslaget”, invänder då någon. Det är sant att man där kan lägga förslag som ska tas upp av berörd nämnd om förslaget får mer än 100 röster – men förslagen leder inte till dialog och det är oklart hur många av ärenden som gått upp till nämnd som mötts av ett positivt beslut. Det är också i hög grad oklart hur snabbt de förslag som passerat nålsögat kommer till den politiska instansen.
Linköping är näppeligen den enda kommunen i Sverige där situationen är så här. Har då någon lyckats lösa problematik? Inte i Sverige verkar det som men däremot i Taiwan. Sedan flera år tillbaka har önationen bedrivit ett fullskaligt arbete med digital demokrati.
Här möts medborgare, politiker, tjänstemän och experter i dialoger före beslut – och alla lyssnar på varandra. Bland annat kan varje medborgare ta del av kommande års budgetförslag och lämna synpunkter på detta innan beslut tas.
Detta arbete har uppmärksammats internationellt och har av många forskare framhållits som ett sätt att vitalisera demokratin och lösa svåra problem. Just det sistnämnda kan Taiwans arbete med coronapandemin vara ett exempel på.
Pandemin noterades tidigt av en privatperson insatt i frågan som larmade regeringen via det digitala verktyget vilket i sin tur ledde till mycket snabba åtgärder, bland annat tidiga kontroller av allt flyg från Kina och mycket snabb information till alla medborgare inklusive framtagande av en app som visade var man kunde få tag på handsprit och munskydd. Resultatet? Av Taiwans 25 miljoner invånare har endast sju avlidit under pandemin.
Varför kan vi inte få ett sådant verktyg i Linköping – där ju idéer ska bli verklighet? Samtidigt ska sägas att ett sådant system kräver att politiker och tjänstemän är intresserade av att ta åt sig synpunkter och förslag.
I Taiwan har man en särskild hög tjänsteman (Audrey Tang) som med hjälp av ”participation officers” på de olika förvaltningarna ser till att dialogen fungerar. Om vi hade haft ett sådant system i Linköping hade vi kanske sluppit upprörda artiklar om Östgötatrafiken och skräpande elsparkcyklar.