I både artiklar och insändare har vi kunnat läsa om pedagoger och föräldrars oro för situationen när verksamheterna behöver dra ner. Barnen på dessa förskolor har ofta större utmaningar och behov än andra barn, på grund av föräldrar med bristande språkkunskap och sämre socioekonomisk standard. Det är barn som verkligen behöver små barngrupper och stabila vuxna för att kunna utvecklas och få rimliga förutsättningar i livet. 

Neddragningarna på personalen i förskolan är en följd av att Linköping får minskade statsbidrag med 25 miljoner kronor. Linköping är en stor kommun som har varit duktiga på att söka och få statligt bidrag för mindre barngrupper. Nu har systemet gjorts om för att bidragen ska bli mer jämnt fördelade över landet och Linköping får därmed mindre pengar. Detta har varit känt i kommunen sedan i juni och det har funnits gott om tid att skjuta till de pengar som kommer att saknas i verksamheten från och med årsskiftet. Det har Alliansen valt att inte göra, utan i stället säga upp ett stort antal medarbetare i förskolan samt flytta runt den personal som finns kvar, utan hänsyn till barnens behov av stabilitet och trygghet.

Nu, fem månader senare, samtidigt som personalen blir meddelade om uppsägningar, säger Alliansen att deras avsikt är att tillföra medel och de hoppas att de snart kan återkomma med besked. Varför har man inte gjort det tidigare och besparat förskolorna, pedagogerna, barnen och föräldrarna denna förfärliga och uppslitande process? Den bristande förståelsen för hur verksamheten påverkas av att säga upp eller flytta personal är häpnadsväckande! Varför har man varit så senfärdig i den här frågan?

Alla partier är överens om hur viktigt det svenska språket är för en lyckad integration. Det finns till och med ett särskilt uppdrag finansierat med statliga medel för att arbeta med språkutveckling, men vem ska genomföra det när det bara finns personal för att klara det mest basala? Vi delar pedagogernas oro över kopplingen mellan bristande resurser i förskolan, risk att misslyckas i skolan och risk att hamna snett senare i livet.

Den styrande Alliansen avsatte nyligen 80 miljoner kronor för ett tryggare Linköping. Kommunen hittade uppenbarligen pengarna till fler övervakningskameror och ordningsvakter, vilket kanske också behövs, men det får inte utvecklingen att vända långsiktigt. För det krävs fokus på främjande och förebyggande insatser. Att inte tillsätta de resurserna som behövs för att förskolan ska kunna sköta sitt uppdrag anser vi därför är kontraproduktivt om man vill bryta segregationen i Linköping.

Vi hör från Alliansföreträdare att kommunen har de pengar de har och att det handlar om prioriteringar. Vi har svårt att se att det skulle finnas viktigare prioriteringar än att ge Linköpings barn en stabil grund inför resten av livet. Pengarna skulle till exempel kunna hittas bland de 80 miljoner kronor som avsattes till trygghetsskapande insatser eller från de 53 miljoner kronor som finns i kommunstyrelsens resursmedel. Linköpings kommun är en rik kommun och för att ge våra minsta invånare rimliga förutsättningar är svaret tydligt, anslagen till förskolan måste höjas.