Jag blev fÀrdig gymnasielÀrare 1999 och tog mig an yrket med energi och entusiasm. Ganska snart upptÀckte jag dock att skillnaden mellan retorik och praktik var vÀldigt stor pÄ gymnasiet. DÀrför sadlade jag om till SFI-lÀrare i stÀllet. PÄ SFI fanns allt det som jag saknat pÄ gymnasiet: motiverade elever, respekt för lÀraren och realistiska mÄl. Jag tog mig an Àven detta yrke med entusiasm och hade nÄgra fina Är pÄ SFI.
För cirka 10 Är sedan förÀndrades detta. Nu bestÀmde politikerna att Àven de lÄgutbildade SFI-eleverna skulle ha rÀtt att fÄ lÀsa de högre SFI-kurserna, det vill sÀga kurs C och D. DÀrför fick jag börja undervisa lÄgutbildade pÄ kurs C. Detta har jag nu jobbat med sedan höstterminen 2020. Cirka 100 elever har passerat revy under perioden och vi har kunnat godkÀnna 8 stycken, alltsÄ mindre Àn 10 procent. Resten har antingen skrivits av, slutat frivilligt eller fortsatt med sina SFI-studier. Det Àr nedbrytande för bÄde lÀrare och elever nÀr sÄ fÄ elever nÄr mÄlen.
Det finns tvĂ„ sĂ€tt att tolka de hĂ€r resultaten pĂ„. Det ena Ă€r att sĂ€ga att skolan och lĂ€rarna inte hĂ„ller mĂ„ttet, för âalla kanâ. Det andra sĂ€ttet Ă€r att sĂ€ga att den hĂ€r kursen Ă€r nog för svĂ„r för de hĂ€r eleverna, förvĂ€ntningarna Ă€r inte realistiska.
Det jag har upptĂ€ckt Ă€r att den andra tolkningen inte Ă€r tillĂ„ten i Sverige. Som lĂ€rare ska man sĂ€ga att âalla kanâ, Ă€ven om resultaten pekar i en annan riktning. Men jag tror inte att detta beror pĂ„ att vi har dĂ„liga lĂ€rare pĂ„ SFI, för vi brukar fĂ„ goda omdömen frĂ„n vĂ„ra elever och de flesta SFI-lĂ€rare Ă€r bĂ„de behöriga, erfarna och engagerade. Men det vi begĂ€r av lĂ„gutbildade SFI-elever Ă€r inte realistiskt.
Min bild Ă€r att det för majoriteten av de lĂ„gutbildade eleverna pĂ„ kurs C Ă€r en utmaning att skriva enstaka ord och meningar pĂ„ svenska â vi begĂ€r att de ska kunna skriva texter i olika genrer. Samma sak nĂ€r det gĂ€ller lĂ€sning: för de flesta 1C-elever Ă€r det en utmaning att ljuda sig igenom en mening pĂ„ svenska â vi begĂ€r att de ska kunna lĂ€sa tidningsartiklar. För att uttrycka det frankt: vi begĂ€r av eleverna att de ska kunna göra saker pĂ„ ett frĂ€mmande sprĂ„k (svenska), som mĂ„nga inte behĂ€rskar pĂ„ sitt modersmĂ„l. Det sĂ€ger sig sjĂ€lvt att det inte gĂ„r. Följden blir elever som gĂ„r och gĂ„r men aldrig kommer till dörren.
För lĂ„gutbildade elever i Linköping Ă€r kurstiden 14 mĂ„nader för kurs C (som ska motsvara klass 4â5 i grundskolan), sen blir de avskrivna om de inte har nĂ„tt mĂ„len. Problemet Ă€r att det inte finns nĂ„gra alternativ och dĂ€rför kommer de tillbaka igen efter en karensperiod pĂ„ sex mĂ„nader. SĂ„ dĂ€r kan det hĂ„lla pĂ„ i mĂ„nga Ă„r. Ăven detta Ă€r nedbrytande för bĂ„de elever och lĂ€rare.
Det Àr alltid lÀtt att skylla pÄ systemet nÀr eleverna inte nÄr mÄlen. Föreningen VÀrldens mammor har till exempel varit ute och talat om systemfel för att deras medlemmar inte klarar av SFI. Och sjÀlvklart ska vi alltid strÀva efter att förbÀttra oss, men inga reformer i vÀrlden kan Àndra pÄ det faktum att mÄnga flyktingar Àr pÄ lÄgstadienivÄ nÀr det gÀller att lÀsa och skriva.
Systemfelet ligger snarare pĂ„ annat hĂ„ll; att vi har skapat en arbetsmarknad som krĂ€ver minst gymnasieutbildning för att fĂ„ ett jobb. I stĂ€llet för att snacka om hur det borde vara behöver vi prata om hur det verkligen Ă€r â och verkligheten Ă€r att de flesta lĂ„gutbildade SFI-elever nĂ„r sitt tak pĂ„ kurs B, vilket motsvarar klass 3 i grundskolan. Vi kan inte lĂ€ngre sticka huvudet i sanden och lĂ„tsas att alla klarar att skaffa sig en gymnasieutbildning, för sĂ„ ser verkligheten inte ut. Hur skapar vi en arbetsmarknad Ă€ven för lĂ„gutbildade flyktingar?
Mitt eget svar Ă€r att samhĂ€llet mĂ„ste gĂ„ in och subventionera anstĂ€llningar för den hĂ€r gruppen. Det Ă€r betydligt mer humant och kostnadseffektivt Ă€n att lĂ„ta dem lĂ€sa pĂ„ SFI i 10â15 Ă„r.