Tandvård är en grundläggande rättighet i vårt välfärdssystem som under många år präglats av orättvisor. För många äldre med tandlossning eller försämrad motorik har tandvården blivit en ouppnåelig lyx. Samtidigt har unga vuxna fått tillgång till gratis tandvård som många inte ens utnyttjar. Detta är varken rättvist eller hållbart.
Sverigedemokraterna gick till val på att reformera tandvården och säkerställa att särskilt äldre skulle prioriteras. Nu blir den politiken verklighet. Beslutet att sänka åldersgränsen för avgiftsfri tandvård till 19 år innebär att vi omfördelar resurser till de som verkligen behöver dem. Samtidigt införs ett dubbelt allmänt tandvårdsbidrag för unga, från 300 kronor per år till 600 kronor. Detta bidrag kan sparas i upp till tre år, vilket ger unga en pott på 1800 kronor – mer än tillräckligt för att täcka basundersökningar och förebyggande vård.
Det är ett faktum att unga är överrepresenterade bland de som missar inbokade tandläkartider, trots att tandvården varit gratis. Det innebär att värdefulla resurser går till spillo, samtidigt som våra äldre lider av smärtsamma problem som kan leda till allvarliga hälsokomplikationer. Genom att omfördela resurserna kan vi möta de verkliga behoven och använda våra skattepengar mer effektivt.
Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna ser det som en försämring att vi nu prioriterar våra äldre. Att påstå att denna reform är ett svek mot unga är att missa verkligheten. De flesta unga vuxna i Sverige har en mycket god tandhälsa. De har fått regelbundna kontroller sedan barnsben, vilket har lagt grunden för en stark munhälsa. Våra äldre är däremot den grupp som är mest utsatt inom tandvården och som allt för ofta tvingas avstå från nödvändig behandling på grund av de höga kostnaderna.
Sverigedemokraternas långsiktiga vision är en tandvård där ingen tvingas välja mellan att få sina tänder behandlade och att betala sina räkningar. För att nå dit måste vi börja någonstans. Denna reform är ett första steg – och ett löfte om rättvisa för alla generationer. Det handlar inte om att svika unga, utan om att prioritera rätt och möta de mest akuta behoven i vårt samhälle.