Arbetet med att genomföra det politiska beslutet om ett scenkonstbolag med Östgötateatern (ÖT) och Symfoniorkestern(SON) är nu i full gång. Den organisationsstruktur som är aktuell innebär att det motstånd som fanns inom ledningarna för ÖT och SON får fullt genomslag. Förändringen blir en papperstiger, bolaget kommer att sakna en VD och man kommer att integrera verksamheterna ungefär på samma nivå som i dag. Det som är kvar är att verksamheterna får ytterligare 5,3 miljoner kronor och kan
fortsätta med den relativt ineffektiva produktion som dessa kulturinstitutioner bedriver.
Jag har under drygt två år suttit i Östgötateaterns styrelse. Jag har ställt en mängd frågor och begärt ut ett 50-tal kontoutdrag ur bokföringen. Jag känner den ekonomiska
delen av teaterns verksamhet i detalj. Vi har under dessa år vänt ett underskott på -4 miljoner till +1 miljon. Vi har nu en inköpspolicy och följer numera LOU, vi har en arbetsordning som vi följer, vi har börjat föra protokoll på arbetsutskottet, vi har börjat jobba med sponsorer, vi ska på nästa sammanträde för första gången ta del av ett halvårsresultat.
Men det som genomförts är det lilla. De stora förändringar har jag inte fått mina moderata och socialdemokratiska styrelsekamrater med på. När det kommer till kritan är man ovillig att ta tag i viktiga frågor och ställa krav.
Östgötateatern har en produktionsvolym som är låg jämfört med andra institutioner. I Uppsala erbjuder man publiken att välja mellan 8 pjäser i abonnemanget, här erbjuds endast 4. Båda teatrarna har ca 85 miljoner kronor att röra sig med. Om detta har S och M inget att säga i styrelsen.
I Malmö och Uppsala har man en bredd i reportoaren omfattande en årlig familjeföreställning och en årlig musikal, man speglar också den svenska samtiden. I Östergötland saknas bredden och samtida svenska dramatiker lyser med sin frånvaro. Göteborgs stadsteater gör försök att nå nya grupper och ställde i våras Kikki Danielsson på scenen i pjäsen "Kikkiland". Östgötateatern är "för fin" för sådana djärva grepp. Att ställa krav på kommunala verksamheter när det gäller produktionsnivå och bredd i utbudet verkar vara fullständigt främmande för mina M- och S-märkta styrelsekamrater.
Jag har med min bakgrund som företagare mycket svårt att förstå den inställningen. Följande förslag har jag inte fått stöd för i styrelsen.
¤ Inför mångfald inom teaterverksamheten i länet. I dag sker all teaterproduktion i Norrköping. Det bör finnas två konstnärliga ledare inom ÖT. Inrätta en liten ensemble med konstnärlig ledare i Linköping i syfte att öka produktionsvolymen, få en sund intern konkurrens men även att utveckla Linköpings kulturliv.
¤ Ställ krav på kulturell bredd och produktionsvolym i uppdragsavtal, det ska inte gå att dra ned utbudet till endast 3 egna större produktioner som teaterledningen gör i år i Linköping. Det finns en tendens att det blir för bekvämt när det dimper ned 7 miljoner på kontot varje månad. Inom en avtalad ram gällande volym och bredd är det viktigt att teatern har full kulturell frihet.
¤ Om teatern ska ha egna verkstäder så ska tidsåtgången per projekt redovisas. Om man tillverkar en soffa så ska man veta hur många timmar som är nedlagt i den produktionen. Ett dylikt styr- och informationssystem för egen produktion saknas i dag.
¤ Linköping bör öka resurserna till kulturen. Ambitionsnivån i dag är värdigt en småstad. Det behövs till exempel en ny teaterverksamhet i staden. Gärna en verksamhet som förenar amatör- och professionell teater. Skillinge teater i Skåne är ett bra exempel på att man kan åstadkomma mycket med små medel, 3 produktioner med en budget om 2,5 mkr.
Avslutningsvis, vinst i välfärden som kan utgöra 5-10 procent av omsättningen engagerar många människor. Men att en kommunal verksamhet bara producerar 50 procent av vad en privat verksamhet skulle göra, det ifrågasätts inte. Där har vi lite av socialismens grundproblem.