Följ pengarna och du ser vad en regering tycker är viktigt. Rådet fick jag för många år sedan. I år har jag följt det och granskat vad regeringen gör med de 60 miljarder som den vill utveckla Sverige med.

Min läsning av budgeten gör mig både upprörd och förvånad. Alla riksdagspartier säger att de vill ge våra barn en bra framtid, god omsorg, frisk miljö och en skola som ger dem ett rikt liv.

Men hur svarar budgeten mot denna ambition? Inte alls, vad jag kan se. Av budgetens satsningar på 60 miljarder går endast 2,9 miljarder till skolan. Däremot går 27,6 miljarder till sänkta skatter, mest går det till dem som tjänar bäst. 

Min enkla slutsats är denna: Regeringen satsar 852 procent mer – eller 24,7 miljarder mer – på att sänka skatterna än på våra skolbarn.

En pressad finansminister Elisabeth Svantesson (M) sa att ”det är bra på sikt” att de rika får mest när hon mötte journalisterna och presenterade sin budget. 

Hur då?, blir min enkla fråga. Jag vägrar att tro att ens en majoritet av moderata väljare, än mindre liberala, kristdemokratiska och sverigedemokratiska väljare, håller med. Jag tror att de hellre skulle se att Sverige fick en grundskola där alla unga ges en riktig chans att få med sig tillräckliga redskap för livsresan. En skola som alla kan vara stolta över.

Hur ser det ut i dag? Tala med en förälder med barn i grundskolan.

En klass med kanske 25 elever kan ha flera barn med diagnoser. Där finns bara en lärare. Något barn skulle kunna ha en plats inom särskolan om föräldrarna såg till barnets behov. 

I dag kan sju anställda som möter barnen vara sjuka en dag – och en enda vikarie kan kallas in. Situationen får lösas på bästa sätt av rektor.

På en skola skulle det behövas tre specialpedagoger/speciallärare med tanke på elevers behov. Nu kan det finns en enda speciallärare.

Många rikspolitiker tycks sakna grundläggande kunskap om våra barns situation. Har vi inget lärt? Vi har sett hur det har gått förr. Med regeringen Carl Bildts drastiska nedskärningar i början av 1990-talet försvann många elevers stöd och marknadsskolan gjorde sitt intåg.

Under livets gång har jag fått insikten att jag ständigt kan lära mig något nytt. Och jag kan tror att det kan ske igen. För att vara konkret: Elisabeth Svantesson sa till journalisterna att ”det är bra på sikt” med stora skattesänkningar till dem med högst inkomst. Finns det ett samband mellan de föreslagna skattesänkningarna och mer resurser till skolan och stöd till elever med behov? Vad har jag missat?

Riksdagsledamöter Jonas Andersson (SD), Patrik Karlson (L) och John E Weinerhall (M), kan ni som Linköpingspolitiker förklara hur sambandet ser ut? Och kan ni försvara en budget där skattesänkningarna är 852 procent större än satsningen på eleverna?