Ett öppet brev till Tekniska verken, Linköping:
Jag får gratulera Tekniska verken i Linköping för ett gediget plusresultat på flera hundratals miljoner kronor. Jag bor i Kinda kommun som är sammanlänkade med Linköping. Stilla flyter Stångån som genererar elektricitet till er genom Hovetorps kraftstation. Ni använder ”vårt” vatten, delar av Järnlunden, Åsunden och Ämmern, som vattenreservoarer som ni reglerar för att få en jämn tillströmning av vatten till kraftstationen.
Tekniska verken har också fjärrvärmeproduktion i Kisa.
Nu finns det en kommunal lokaliseringsprincip som säger: ”En kommun får bara ägna sig åt verksamhet inom sina egna gränser. Kommunen får göra saker utanför kommunen, om det är till nytta för den kommunens invånare”.
Att fjärrvärmeproduktionen kommer Kinda till del är det väl ingen tvekan om men hur är det med vattnet? Det vore rimligt att Kinda kommun får del av det goda resultatet som Tekniska verken gjort i och med att vi förser er med vatten. Men jag inser att det här är en större fråga som jag kan härleda ända till filosofen Platon. Han hävdade att råvaror hade ett ringa värde medans förädlade varor betingade ett mycket högre värde. Den tanken var grundläggande för västerlandets import av råvaror från exempelvis Afrika.
På samma sätt värderar vi råvaror från Norrland när det gäller järnmalm, skog och vattenkraft. De berörda kommunerna får knappt någon ekonomisk del därav. Här har Norge en helt annan syn. Norska kommuner har rätt att beskatta sådana verksamheter i den egna kommunen. Nu finns på regeringens bord ett försök att popularisera vindkraften genom att kommuner ska få någon kompensation och på det sättet värdesätta vinden.
En klädsam lösning för Kindas skulle vara, i detta mellankommunalt samarbete, att Kinda fick bli delägare i Tekniska verken.
EU har beslutat sen tidigare om ett vattendirektiv som bland annat går ut på att uppnå god ekologisk status i vattendrag genom att anlägga bland annat faunapassager, som ni har börjat anlägga vid Nykvarn, där arter som asp, öring, flodpärlmussla och ål gynnas.
Det långsiktiga målet, anser jag, är att återställa den vandringsled för fiskar som fanns innan vattenkraftsutbyggnaden gjordes i Stångån, så att fiskar kan vandra till och från Åsunden genom faunapassager. Jag föreslår att ni avsätter pengar till detta ändamål från ert goda ekonomiska resultat.