Nu är det en ny tid, byggandet har ökat, och vi har märkligt nog, återigen en ny rivningsvåg. Idag är det hus från 1950- och 60-talen som står i vägen för byggherrarnas och stadsutvecklarnas planer.
Det rivs i en långt större omfattning än tidigare och det som rivs idag kan inte sägas vara utdömda byggnader eller hålla en dålig arkitektonisk standard. Man river helt funktionella byggnader som med underhåll skulle bli hållbara för lång tid framöver. Detta kan exemplifieras av den planerade rivning av kvarteret Druvan i centrala Linköping.
Det är i mötet mellan ny och äldre bebyggelse som staden kan utvecklas. Vi saknar idag kunskapsunderlag för de beslutsprocesser som ska utveckla staden och man tar inte tillräcklig hänsyn till det hållbara i att bevara och använda det redan byggda.
För att ändra detaljplanen har fastighetsbolaget Castellum låtit genomföra en antikvarisk förundersökning som visar på stora kulturhistoriska värden. Trots detta har de valt att gå vidare med en planering som innebär en rivning av hela kvarteret Druvan.
På Östergötlands museum finns mängder med information och kunskap som kan användas för att koppla samman hållbart byggande, stadsutveckling och historia. En kunskap som behövs för att bygga en attraktiv stad och sund affärsverksamhet för framtiden. Vi behöver lyfta fram och inkludera kulturhistorien i utvecklingen Linköping, inte riva bort den.
Flera kommuner saknar helt kunskapsunderlag för att skydda bebyggelse från 1950-tal och framåt. Att riva helt funktionella byggnader är ett stort resursslöseri, både ur ett hållbarhetsperspektiv, men också ur perspektivet att staden ska spegla sin historia.
Frågor om detta kommer säkert behöva besvaras av fastighetsbolaget Lundbergs som planerar en ombyggnad av Gyllenhuset vid Lilla Torg.
Det är positivt att Muharrem Demirok som är ansvarigt kommunalråd uttrycker viljan att både bevara och utveckla men för att göra på ett hållbart sätt krävs mer dialog och underlag som ger kunskap om både historia och arkitektur.
Det är hela stadens historia som är intressant, inte bara den äldre bebyggelsen som vi dag ser som pittoresk, utan även den bebyggelse som skapats under Linköpings stora expansionsperiod under 1950-tal och framåt.
Linköpings kommun behöver strategiska planer och underlag för hur man vill skydda och utveckla bebyggelse från efterkrigstiden samt en plan för hållbart byggande. Om detta fanns skulle Linköping kunna bli en förebild för stadsutveckling i hela Sverige.
Östergötlands museum anser att bebyggelsen mot Hamnvägen i kvarteret Druvan ska bevaras och utvecklas som den hållbara resurs den är. Att kvarteret Druvan tillsammans med de samtida grannfastigheterna i ljusgult tegel fortsätter visa upp en intressant stadsbild längs med Hamngatan.
Min förhoppning är att flera av de tillfrågade i remissrundan också ställer sig tveksamma till den rivning av hela kvarteret som föreslås i detaljplanen.
Jag tror på dialog och ser ett stort värde i att Linköpings kommun framöver bjuder in museet till tidiga samråd och att det regelbundet skickas remisser till Östergötlands museum. Jag tror på ett gemensamt engagemang för Linköpings utveckling där stadens hela historia står i centrum.