Västsahara är inte en del av Marocko. Det bekräftade EU-domstolen för drygt ett halvår sedan, den 21 december 2016.
Domen fastslår också att EU och Marockos handelsavtal inte kan omfatta det separata området Västsahara, utan samtycke från det västsahariska folket. Nu frågar sig många hur domen egentligen genomförs.
I skrivande stund pågår förhandlingar mellan EU-kommissionen och Marocko, för att göra handelsavtalet förenligt med domen. Men redan från början fanns orostecken – många menar att dessa förhandlingar bara syftar till att ge Marocko fortsatta fördelar av handeln med produkter från det ockuperade Västsahara.
Oron är befogad. Det finns många aspekter att ifrågasätta. Inte ens vi EU-parlamentariker får tillräcklig information om förhandlingarna. Vi får också höra att det inte finns någon statistik över hur många produkter från Västsahara som faktiskt når EU. Och vi avvisas regelbundet när vi själva försöker besöka området Västsahara.
Trots bristen på fakta, statistik och insyn vill EU alltså sluta ett avtal med Marocko om det separata området Västsahara och dess naturresurser. Det är inte så det ska gå till.
Det är lätt att få intrycket att EU-kommissionen och flera EU-länder är beredda att kringgå EU-domstolens beslut och kravet på samtycke från Västsaharas folk. Med andra ord kringgå både europeisk och internationell rätt. Allt för att inte förarga den strategiskt viktiga partnern Marocko, men också till följd av påtryckningar från inflytelserika EU-länder med starka ekonomiska och politiska intressen i frågan.
Även om dagens läge ger anledning till oro så kan kanske diskussionen leda till en ny debatt. EU-domens tydlighet och de konsekvenser den medför kan förhoppningsvis få fler att engagera sig.
Företag och investerare vill ha klarhet efter det rättsliga vakuum som uppstod när domen kom. Personer med intresse för handelspolitik vill inte se ekonomiska relationer tillåtas gå före lag och mänskliga rättigheter.
Domen har trots allt kommit att röra om rejält i såväl EU-kvarteren i Bryssel som hemma i EU:s olika medlemsländer. Den har flyttat frågan om Västsahara högre upp på EU:s agenda.
Nu är det upp till EU att agera. EU-domen måste implementeras. Detta är inte något som vi kan överlåta på FN. Jag uppmanar därför Sverige och övriga medlemsländer att i förhandlingarna säkra att EU följer domen och därmed ge det västsahariska folket möjlighet till samtycke och kontroll över sina egna naturresurser.