Regeringspartierna har beslutat att det gamla reseavdraget ska få vara kvar, men med höjd ersättning från dagens 18,50 kronor per mil till 25 kronor per mil. Det är bra. Milersättningen har inte justerats på snart 15 år. Den gamla konstruktionen på reseavdraget underlättar för människor att pendla till arbete på ett bättre sätt än det nya avståndsbaserade förslaget som lades fram av den förra regeringen. Därför är det bra att regeringen skrotade det nya förslaget.
Det blir dock fortfarande dyrt att pendla med bil. Få om någon har en så låg milkostnad som 25 kronor. Och man måste fortfarande tjäna två timmar om dagen på att ta bilen i stället för att åka kollektivt för att få göra reseavdraget för arbetspendlande med bil. Därtill är avdraget noll konor på de första 11 000 kronorna om året. För en normal pendlare täcker reseavdraget uppskattningsvis bara 20 procent av kostnaden.
Det avståndsbaserade, färdmedelsneutrala förslaget hade inte med arbetsmarknaden att göra, utan handlade om förtäckt klimatpolitik. Fler skulle resa med kollektivtrafik till och från jobbet. Detta till priset av kraftiga kostnadshöjningar för den som behövde bilen, exempelvis för att man bor där kollektivtrafik inte finns. Alla som har fem mil till arbetet skulle få samma skattereduktion, oavsett om man kan resa sträckan med kollektivtrafik eller behöver ta den mycket kostsammare bilen. Den som hade tur kunde till och med tjäna pengar på att pendla med billig, inte sällan skattesubventionerad, kollektivtrafik, medan den som behövde köra långt kunde se fram emot kraftigt höjda kostnader.
Reseavdraget fyller en viktig funktion för att möjliggöra för fler att pendla längre för arbete. Det får arbetsmarknaden att fungera bättre. För många är det inte ett realistiskt alternativ att flytta närmre jobb. Det nu nedskjutna förslaget till avståndsbaserat system fallerar eftersom det inte har någon koppling till den faktiska kostnaden för att ta sig till och från arbetet. I stället blir det en fråga om att bo på rätt plats för att kunna ta rätt arbete. Det gör det extra svårt, inte minst på landsbygden där avstånden ofta är längre och kollektivtrafiken glesare, att locka arbetskraft.
För att underlätta för fler att arbeta längre från bostaden borde man snarare titta på att helt täcka resekostnaden till och från arbetet i stället för att göra det färdmedelsneutralt. I realiteten täcker reseavdraget bara en bråkdel av resekostnaderna. Nog skulle det bli enklare att övertyga fler att pendla om man fick göra avdrag för alla sina resekostnader?