Rån. Ordagrant betyder det att med våld eller hot om våld ta någon annans egendom. Men det finns en djupare och viktigare betydelse. Känslan av att inte vara fredad, att vara någon annans byte. Att man när som helst kan bli inte bara bestulen utan även förnedrad.
Den känslan sprider sig snabbt i ett samhälle, även till den som själv inte blivit utsatt. Det kan handla om föräldern som känner att de måste hämta sina barn med bil från simningen eller fotbollsträningen en kilometer bort. Eller barnet vars kompis inte vill följa med hem efter skolan för att slippa gå själv hem senare på kvällen.
Så fungerar den här sortens brottslighet. De ekonomiska skadorna är för det mesta relativt överkomliga. Skadorna på själen, på samhällsväven, på känslan av trygghet och gemenskap, går betydligt djupare. Fler och fler börjar se sig över axeln. Ungdomar börjar dölja attraktiva märken på sina kläder. Slutar röra sig ute ensamma. Eller slutar gå ut helt efter mörkrets inbrott.
När vi nu läser att anmälningarna om rån mot barn ökar kraftigt, med ofattbara 31 procent under 2018, så är det en direkt samhällsfarlig brottslighet vi har att hantera. Preliminära siffror visar att 2019 kan ha varit ännu värre. Det handlar alltså inte om någon tillfällig epidemi.
Det har inte saknats tillfällen att göra något åt problemen. Vi kristdemokrater har arbetat i riksdagen för att få till speciella visitationszoner där polisen kan visitera även personer som inte är misstänkta för brott, något som har fungerat väl i Danmark.
Vi har även försökt förmå regeringen att avskaffa mängdrabatten för den som döms för flera brott samtidigt och även slopa ungdomsrabatt för myndiga kriminella. Dessutom har vi försökt få regeringen att sänka gränsen för häktning, så att den som redan gripits för rån inte släpps på fri fot fram till rättegången och därmed ges chansen att råna fler.
Ebba Busch Thor (KD), partiledare Kristdemokraterna
Ingemar Kihlström (KD), rättspolitisk talesperson
Denisé Cassel (KD), vice kommunstyrelseordförande och kommunalråd Linköping