Många ensamkommande barn/ungdomar får nu sina asylärenden prövade efter lång väntan. Upprörda röster har höjts mot Migrationsverket och verkets till synes många gånger såväl slumpmässiga, rättsosäkra som inhumana hanteringen av de ensamkommande.
Själv har jag sett exempel på ett ärende där en tjänsteman på Migrationsverket utan saklig grund och utan att träffa ungdomen ifråga kommit fram till att den uppgivna åldern inte stämmer. I asylärendet har sedan en argumentation kunnat föras som leder fram till ett ställningstagande om att denne ”som vuxen man” har de förutsättningar som krävs för att en utvisning till, i detta fall, Afghanistan ska kunna genomföras.
I den situation som då uppstår rycks all stöttning som ungdomen haft av ett antal personer, och som tidigare utgjort hans/hennes trygghet, undan och just dessa personer ”utses” att vara exekutorer av Migrationsverkets beslut. Det kan gälla socialsekreterare, boendepersonal och/eller gode män som alla dittills arbetat efter den på deras handlingar tryckta devisen BBIC (Barns behov i centrum).
Ungdomen själv kastas likt en kula i ett flipperspel mellan olika nyligen införda eller omtolkade regler för att sedan falla ner i en lucka som öppnats av Migrationsverket som en konsekvens av en praxisändring eller något annat. Knappast någon i ovan nämnda kategorier kan ens förstå eller förklara vad som sker för ungdomen som nu slängs ut från sitt boende och kanske också från sin skola för att på annan ort förberedas för en transport till ett krigsområde som han/hon har små möjligheter att klara sig i.
Migrationsverkets beslutande personal håller sig dock på avstånd någonstans i Sverige och låter sig kanske bara iakttagas via en Facebooksida med upplysningar om vilka privata intressen just denne inte sällan nyanställde tjänsteman har. Vem är han? Hur kan hon som jag inte ens träffat veta att jag är 18 år i stället för 17,5 år? Frågor som är lika berättigade som omöjliga att svara på för till exempel en god man.
Det jag vill med dessa rader är också att ställa frågan vad som händer med alla människor som engagerat sig för dessa barn/ungdomar. Kommer dessa att orka engagera sig igen? Det verkar råda konsensus kring att den roll som civilsamhället har haft har varit direkt avgörande för möjligheten att alls klara den stora flyktinginvandringen. Kommer myndigheterna/politikerna efter detta att i en liknande situation kunna förlita sig på att bli ”hjälpta” då man själv inte räcker till?
Ingen, åtminstone inte jag, kan svara på detta men jag är rädd för att förutom de berörda ungdomarna riskerar här vårt samhälle att skadas i grunden av det som nu händer.
Mikael Sleman
god man