Svar på "Lärarlegitimationskravet löser inte lärarbristen" (8/3):
Lösningen ligger inte, enligt Vikinge, i kravet på lärarlegitimation. I stället bör vi låta obehöriga lärare få längre anställning, och ”viss behörighet vad gäller betygsättning”. Vikinge skriver vidare: ”Vi i Centerpartiet tycker det är bra om vi tar in ämneskompetenta och kvalificerade vikarier och investerar i dem, med målet att vidareutbilda sig och bli behöriga”.
Det finns, som Vikinge hävdar, absolut många duktiga och engagerade obehöriga lärare i dagens skola, men Vikinges resonemang är ändå olyckligt. Det innebär en kapitulation för rådande situation utan framtida visioner. Vikinge konstaterar korrekt att det är svårt att få tillräckligt många att utbilda sig till lärare, men i stället för att fråga sig hur hon som politiker kan agera för att göra yrket mer attraktivt, och på så vis få fler och mer kompetenta personer att välja yrket, är Vikinges lösning att helt enkelt fortsätta anställa obehöriga lärare, fast på längre tid. Allvaret i avsaknad av relevant kompetens verkar Vikinge dessutom vifta bort. I stället nämns att det kan handla om personer som endast ”har en kursexamen eller en uppsats kvar för att bli färdig”, eller ”ingenjörer, biologer och statsvetare” som endast saknar KPU (kompletterande pedagogisk utbildning).
Självklart sätter lärarutbildningarna inte ihop utbildningar där vissa kurser är irrelevanta, vare sig rörande ämnesstudier eller pedagogiska sådana. De flesta lärarutbildare skulle nog hellre se fler kurser. Som engelsklärare vet jag dessutom att det till exempel finns ett antal aktiva obehöriga engelsklärare med endast några få poäng kvar på sin utbildning, men vars saknade poäng till exempel ofta handlar om just den egna engelska språkfärdigheten och förmågan att rätta och förklara fel.
Att Vikinge verkar anse att ingenjörer och statsvetare borde kunna få anställning direkt, med förhoppningen om att de senare läser till KPU, uppvisar, menar jag, en syn på pedagogisk utbildning som närmast irrelevant. Att det dessutom ”ska bli enklare för högskoleutbildade vikarier att bli behöriga genom att läsa in [KPU]” kan jag endast tolka som att Vikinge står bakom det förslag på förkortad KPU som i princip alla svenska universitet förkastat av kvalitetsskäl. Här bör påtalas vikten av att lärare kan tala ett gemensamt yrkesspråk med varandra, särskilt då undervisning ska vila på vetenskaplig grund.
Vikinge anser dessutom att obehöriga lärare, om rektor så anser, dessutom borde få kunna sätta betyg. I stället talar vi nu inom Ämneslärarprogrammet på förekommen anledning om vikten att fokusera ännu mer på det svåra och viktiga uppdraget att sätta betyg. Vem vill vi som föräldrar ska sätta betyg på våra barn? De som utbildats för det eller de som fått godkänt av rektor att ändå göra det?
Slutligen: varför tror Vikinge att fler skulle utbilda sig till lärare bara för att ”målet” är att de ska vidareutbilda sig och bli behöriga? Är det inte just precis ett sådant mål som Vikinge själv påtalar inte haft avsedd effekt? De verkliga anledningarna till det låga söktrycket till lärarutbildningar står att finna i stora elevgrupper, hög stress, brist på förutsättningar att leva upp till skollagen och yrkets låga status. Det vore därmed önskvärt om våra politiker försökte angripa orsaken till situationen, och därmed lösa problemet på sikt, i stället för att diskutera hur vi ska reglera skadorna.