Skolor som drivs av aktie- eller riskkapitalbolag väljer oftare de billigare obehöriga och duckar de ”kostsamma” eleverna för att kunna ta ut vinst. Det har lett till att de kommunalt anställda lärarna går på knäna. Något som i sin tur lett till att de lämnar sina yrken på grund av arbetsvillkoren.
Politiker urholkar vår välfärd med krav på ekonomisk effektivitet och har lyckats göra läraryrket till ett bristyrke. Det har lett till att man snabbt försöker täcka hålen med snabb utbyggnad av lärarutbildningen. Ofta med många oförberedda studenter som hoppar av på grund av bristande stöd och lärarledd tid från universitetets, det vill säga statens, sida.
Skolorna får inte färre elever för att det saknas lärare. Den framtvingade nödlösningen har varit att kalla in obehöriga. En i dag alldeles för stor och nödvändig grupp som trots lägre löner, färre rättigheter och sämre anställningsvillkor står för 30 procent av de anställda som jobbar som lärare i grundskolan.
Det vi inte vet är varför vi ska plugga.
En lägre lön kan kompenseras av lägre studieskulder, lärarbristen gör det relativt lätt att år efter år anställas utan legitimation. Och samtidigt sparar Sveriges skolor runt tre miljarder på just obehöriga. Förlorarna blir, förutom barnen, de behöriga lärarna med allt extraarbete de obehöriga medför.
Så varför ska vi plugga?
Bristen på behöriga är ofta större i de mindre kommunerna. På vissa skolor finns bara en betygsättande lärare. Teoretiskt genomförbart men praktiskt ohållbart. När antalet legitimerade lärare brister tvingas skolorna vända sig till obehöriga. Inte sällan helt utan pedagogisk utbildning.
Vi tror inte att någon struntar i att plugga för att utnyttja lärarbristen. Vi vill tro att vår kår är stoltare än så. Men faktum är att många studenter, ofta på de större studieorterna, trots ett generöst studiestödssystem, går back. För när lösningen finns en genväg bort så förstår vi att den lockar. Och i dag börjar en ämneslärarutbildning i bästa fall löna sig runt pensionsåldern, jämfört med gymnasieutbildade, enligt Sacos livslönerapport.
Om Sveriges politiker på riktigt är intresserade av att vända på trenden med sänkta resultat och kunskaper bland studenter och elever så krävs en ordentlig handpåläggning på skolsystemet.
Om Sveriges politiker på riktigt är intresserade av en skola i världsklass, av ökat psykiskt välmående bland barnen och av elever som lyckas med sin skolgång så krävs omedelbara åtgärder.
Lösningen till lärarbristen i skolorna behöver, problemets komplexitet till trots, inte vara särskilt komplex. Men det behövs politiskt mod, en önskan om att barnen får en trygg skolgång och en solidaritet mot lärarkåren som dagligen kämpar för att få ihop sin och elevernas skoldag.
Det behövs mer resurser till högskolan, en stärkt utbildning som hjälper studieovana studenter och en höjd status för legitimationen och yrket. Det behövs kraftiga regleringar av vinstuttagen samt högre löner och bättre arbetsvillkor till de behöriga lärarna.
Och det behövs en konkret plan och incitament för både studenter och obehöriga som redan jobbar i skolan att bli behöriga.
För vårt tvivel ska inte få finnas. Politikerna behöver visa att vi som investerar i studieskulder och offrar år av potentiell lön för en kvalitetssäkrad framtid har valt rätt. De behöver agera, på riktigt.
Politiker behöver visa oss studenter varför vi ska fortsätta plugga.