Åsa Christoffersson publicerade 16/4 en ledarkrönika om att produktions- och distributionskonceptet ”just-in-time”, som har sitt ursprung i framför allt japansk bilindustri, har fått konsekvenser när det tillämpas på sjuk- och äldrevård. Framför allt tar hon upp hur bristerna i lagerhållning har fått följder i coronans tidevarv.
Per-Ola Post svarade i en insändare 22/4. Han menar att just-in-time är en byggsten i det effektiva lean-tänkande som har spelat så stor roll för senare decenniers industrisamhälle. Det är resurssnålt och skapar ordning i hela produktionskedjan.
I vår bok "Faderliga företagare i Sverige och Japan" (2016) beskriver Shunji Ishihara, Christer Ericsson och jag själv hur Toyota utvecklade lean-tänkandet – bland annat för att skapa en stark ”vi-känsla” som i sin tur ligger till grund för arbetet med att ständigt förbättra verksamheten. Just-in-time innebär att företaget i ett ständigt produktionsflöde kan ”skräddarsy” en bil efter kundens önskemål och se till att bilen sätts samman snabbt och effektivt, utan att det uppstår ”flaskhalsar”, som innebär att delar av produktionen stannar upp. Detta trots att stora delar av bilen görs av stora mängder underleverantörer, som i sin tur också använder underleverantörer i ett komplicerat nät.
Systemet fungerar mycket väl när produktionen eller distributionen inte störs. Då går det att minimera lager som binder ”onödigt” kapital. Coronapandemin visar att systemet är sårbart. När produktionen störs fungerar inte de datorstyrda processerna och då drabbas företag i Sverige av att företag i till exempel Kina inte producerar. Konceptet får också problem när efterfrågan (av till exempel medicin eller sjukvårdsutrustning) plötsligt stiger snabbt. I företagens kalkyler ingår inte att hålla stora buffertlager av beredskapsskäl. Företagen tar inte denna typ av samhällsansvar.
Produktionssystemet förutsätter ett distributionsnät där det snabbt och billigt går att forsla delar av bilar och andra varor över längre sträckor per flyg, båt, tåg eller långtradare. Om – det globala – transportsystemet störs fungerar inte flödet. Dessutom bidrar transportsystemet i hög grad till den globala uppvärmningen.
Eftersom lean och just-in-time är effektiva för att styra ”produktion” har också konceptet överförts till den offentliga sektorn. Till exempel använder Migrationsverket flödestänkandet när asylärenden förbereds. Det har minskat handläggningstiderna. Sjuk- och äldrevården har infogat sig i ”just-in-time-tänkandet”. När privata utförare, kommuner och regioner inte tar ansvar för att det finns beredskapslager uppstår stora samhälleliga problem under en pandemi, krig eller annat som bryter det ständiga flödet av varor. Det är så det ser ut idag.
Just-in-time behöver av miljöskäl ersättas av en mindre transportberoende produktion. Just-in-time behöver av säkerhetsskäl ersättas av en samhälleligt mindre sårbar distribution.
Slutligen behöver staten utforma tydligare och tvingande regler för vem som ska ta ansvar över vad – för att skapa samhällelig beredskap.
Björn Horgby