Många elever har i dag behov av särskilda insatser för att skolan ska fungera och skolornas elevhälsoteam är dessvärre ofta underbemannade. Regelrätta insatser som egentligen borde ligga där hamnar i stället hos “vanliga” lärare – utöver det som är lärarnas egentliga arbetsuppgifter. En del av dessa elever har också svårt att finna sig tillrätta i en större skolenhet och behöver ett mindre sammanhang för att kunna lyckas i skolan.

Det, menar vi, är fakta. Vad som också är fakta är den dystra ekonomiska situation som skolorna har att förhålla sig till. Varje elev är en “inkomst” i form av skolpeng, men också en “kostnad” bland annat i form av särskilda insatser. Friskolorna är väl medvetna om den logiken och kan välja bort elever som har många insatser eftersom det i värsta fall kan äta upp hela skolpengen och därmed vinsten för skolkoncernen. Kommunala skolor gör inte så. De tvingas att lägga ner enheter i stället eftersom den största kostnaden en skola har är lokaler och personalens löner.

En gymnasieskola som endast har ett program, därtill ett ganska litet program, har egentligen inga möjligheter att överleva på sikt om den inte år efter år drivs med stora underskott. Detta alldeles oavsett politiskt styre. Av den anledningen motsätter vi oss inte att skolan, i dess nuvarande form, läggs ner. Kommunikationen till elever, vårdnadshavare och personal har dock varit under all kritik och nedläggningen måste nu ske gradvis. De elever som börjat på S:t Lars bör med andra ord få avsluta sin utbildning där.

Om Folkungaskolan är tänkt att bli en form av estetiskt centrum så måste lokalerna anpassas och eventuellt byggas om för att kunna bli en “skola i skolan” för den här gruppen. Personalen måste få chans att flytta med och elevhälsoteamet på den mottagande skolan måste stärkas. Om överflyttningen sker gradvis och med respekt för lärare och elever tror vi att estetprogrammet har goda förutsättningar att bli en attraktiv utbildning även för elever som har behov av ett mindre sammanhang.