När staten hittade silverfyndigheter tvingades de arbeta för slavlöner. De flydde, lämnade sina marker, tvingades tigga.
Deras religion beskrevs som hednisk. De tvångskristnades. De tvångsförflyttades. Samtidigt som majoritetsfolket fick arvsrätt och började äga sin mark – tvingade staten till sig de områden som urfolkets släkter hade levt på i århundraden. Statliga forskare mätte deras skallar. De kallades kortskallar och ansågs intellektuellt lägre stående.
De tvingades posera nakna framför kameramän så att deras kroppar kunde kartläggas i böcker. De förbjöds att tala sina språk i skolorna – vilket gjorde att språken nästan dog ut. Deras gravar grävdes upp och plundrades. Fynden placerades på statliga museer och finns där än i dag.
Så sent som för en dryg vecka sedan riktade FN allvarlig kritik mot landet för hur de behandlar sin urbefolkning. Men nyheten gick de flesta förbi. Den del av kritiken som gällde urbefolkningen nämndes knappt i de nationella medierna. Och samtidigt fortsätter diskrimineringen. Urfolkets näringar begränsas till förmån för storföretag. Verksamhet som ger mer pengar till staten anses viktigare än urfolkets rättigheter. Skolbarn blir än i dag mobbade och misshandlade för att de tillhör folkgruppen. För bara två år sedan förbjöd en lärare elever att tala urfolkets språk i skolan. En fjärdedel av landets yta, det största landskapet, är till och med uppkallat efter skällsordet mot folkgruppen.
2011 skrevs en motion i landets riksdag som föreslog att staten offentligt ska be om ursäkt för hur urfolket har behandlats. Motionen avslogs.
Hade det här handlat om ett urfolk i Amerika så hade vi stått på barrikaderna. Det hade skrivits spaltmeter i kulturtidskrifter. Det hade arrangerats demonstrationer och skrivits protestsånger. Vi hade, om inte annat, åtminstone delat artiklar i sociala medier. Men nu handlar det inte om indianerna. Det handlar om samer – i Sverige. Och plötsligt är det ingen som bryr sig.
För några år sedan visste jag ingenting om samer. Jag var en ung nybliven journalist som desperat sökte praktikplats. Mest av en slump hamnade jag på Samefolket – Sveriges enda samiska nyhetsmagasin.
Jag satte mig på ett nattåg till Norrbotten. I samma tågkupé åkte två män från Stockholm. Jag tror att de var far och son. De skulle till sin jaktstuga.
Och jag berättade om min praktikplats. Jag var naiv och trodde att de, som jag, skulle tycka att det var spännande. Att det var något kittlande intressant med ett folk i Sverige som vi inte visste mycket om.
Det här var innan Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Det var 2000-tal – men ändå i en tid då det inte ansågs möjligt att riksdagens vice talman skulle prata om vilka människor som kan klassificeras som svenskar. Och jag blev förvånad när männen berättade om misstaget de tyckte att jag gjorde.
Samerna går inte att lita på, sa de. Det är ett sniket folk bestående av miljonärer som för sina renar upp på järnvägsspåren med flit. Så att svenska tåg ska köra på dem och så att renägarna sedan får miljoner i ersättning. Jaha, sa jag. Jag visste inte bättre. Jag visste ju ingenting om samer. Och jag visste inte att Sverige är som det är.
Några år tidigare hade jag vandrat i indianreservatet Pine Ridge i USA. Jag minns hur jag förfasades över diskrimineringen. Resan, som skulle vara ungdomens galna dagar i väst, stannade i en förfärad suck över att USA inte kommit längre i behandlingen av sitt urfolk. Jag skrev ett blogginlägg. Jag skänkte pengar. Jag tänkte att vad skönt det är att vara född i Norden. Här vill vi i alla fall väl. Jag tänkte inte en sekund på samer.
Efter den där tågresan kom jag fram till redaktionen i Arvidsjaur. Jag mötte en mörkhårig chefredaktör. Redan där kom min egen okunskap på skam. Jag hade trott att alla samer var blonda. Jag insåg då hur lite jag visste om det enda urfolk det var viktigt att jag visste någonting om.
Det har gått några år sedan dess. Nu, flera år senare, skriver jag som frilansjournalist fortfarande för Samefolket. Den svenska diskrimineringen mot samer förvånar mig inte längre. Jag har nära vänner vars föräldrar utsatts för svenska rasbiologer. Men jag förvånas av okunskapen och ovilligheten att diskutera frågorna. Flera gånger har jag föreslagit för svenska tidningar att vi ska skriva mera om samer. Till exempel det där om FN-konventionen ILO 169. FN-konventionen om ursprungsfolk och stamfolks rättigheter. Den antogs redan 1989. Över 20 länder runt om i världen har ratificerat den – men Sverige vägrar göra det. Det är inte intressant, svarar nyhetscheferna. Det är ingen som är intresserad av samer.
Någonstans i vårt Helyllesverige så har vi gått vilse. Vi engagerar oss och bryr oss om alla världens konflikter och problem. Men vi vägrar granska oss själva. Vi kan anklaga Chile för att de inte bryr sig om Mapuche-indianer. Men när det rör sig om urfolket i vårt eget land så börjar vi skruva på oss. För vänta nu. Ska vi ge tillbaka rättigheten till samerna. Ska vi ge tillbaka rättigheterna till det land vi en gång har tagit ifrån dem? Vi talar i så fall om minst en tredjedel av Sverige. Det går ju inte. Eller? Hur hade vi resonerat om det hade varit ett urfolk i ett annat land?
I morgon är det samernas nationaldag. Det är den dagen på året då svenska medier plikttroget rapporterar om samiska frågor. Det här är en av de obligatoriska texterna som ska stilla samvetet. Vi ska sucka nu – och sedan har vi resten av året på oss att glömma. Eller, kan vi försöka göra det på ett annat sätt i år?
En ny motion är inlämnad i riksdagen. Den föreslår att vi ska be samerna om ursäkt och ratificera ILO 169. Den ska behandlas under våren. Hur tycker du att politikerna bör agera?