Då jag omnämns i insändaren (Corren 5/1) ber jag att få kommentera. Sirpa Johnson har rätt i att det saknades skyddsutrustning när coronapandemin härjade i våras. Dessutom var testkapaciteten för liten, vissa åtgärder kom i otakt med behovet och bristerna i äldrevården bidrog till att många sköra äldre smittades av covid-19.
Dödstalen i Sverige med covid-19 blev höga, under 2020 cirka 8 700 vilket kan jämföras med 2 000–3 000 årligen på grund av influensa, trots vaccin, och som exempel 14 220 dödsfall på grund av nikotin, 4 350 på grund av alkohol under 2019, utan daglig rapportering eller svarta rubriker.
Varje dödsfall är sorgligt och allvarligt. Men av de som dog på äldreboenden i Östergötland med diagnosen covid-19 bedömdes dock endast 15 procent ha dött orsakat av covid-19, medan covid-19 i 70 procent ansågs ha bidragit tillsammans med andra sjukdomar till ett för tidigt dödsfall, och i 15 procent hade covid-19 inget alls med dödsfallet att göra.
Överdödligheten i våras följdes av lägre (!) dödlighet än normalt under juli–september, vilket förmodas bero på att många som dog med covid-19 under våren, under normala omständigheter skulle ha dött några månader senare. Allvarligt när livet förkortas, men man får ändå säga att med en medianålder på 84 år för de som dog med covid-19, så är detta inte riktigt samma katastrof som när unga människor dör.
Under april– maj var dödligheten i Sverige, i åldern 40–65 år, ökad med 220 procent bland vissa invandrargrupper/senare års flyktingar, men -1 procent (lägre än normalt) bland invånare födda i Sverige, i de Nordiska länderna, EU eller Nordamerika, vilket illustrerar ett annat problem vi inte lyckats lösa i Sverige.
Sirpa Johnson jämför med Finland, och Finland har väldigt låga siffror när det gäller covid-19. Glädjande! Förklaringarna kan vara många men en av flera faktorer kan vara befolkningsstrukturen. Enligt finska inrikesministeriet har Finland under 2000-talet haft mellan 1 500–6 000 asylsökande per år, medan 163 000 (!) ansökte om asyl i Sverige enbart under 2015. Man kan diskutera vilka problem det skapat, men att Sverige generöst tagit emot krigsflyktingar, inklusive från Finland på 1940-talet, har inte enbart varit fel.
Sverige har haft en annorlunda policy när det gäller covid-19, men varken slapp eller likgiltig inställning till covid-19, utan med mycket tydliga riktlinjer om avstånd, handhygien etcetera vilket medförde att sjukvården hittills klarat krisen. Däremot har Sverige som enda land i världen inte haft total nedstängning, även om panisk rädsla i befolkningen medförde icke önskvärda nedstängningseffekter med konkurser och arbetslöshet.
Av Europas länder, som haft total nedstängning långa perioder, med poliser och militär på gatorna, så har minst 17 länder högre, vissa mycket högre, dödlighet per 100 000 invånare än Sverige.
Hårda tag, politiker som vida överskridit vad demokrati tillåter, med ekonomier som rasat på flera håll 2–3 gånger kraftigare än i Sverige, har inte hindrat varken höga smittal eller dödstal. Politiken, som nationellt egoistiskt syftat till att till varje pris minska antalet dödsfall med covid-19 i det egna landet, har medfört att 100 miljoner människor i u-länder nu rasat ner i fattigdom, att mer än en miljon barn dött, att cirka 100 miljoner barn inte fått sina vaccinationer (vilket kommer att leda att andra epidemier), att 11 miljoner skolflickor beräknas ha gifts bort och blivit gravida därför att de (liksom 90 procent av världens barn) under lång period inte fått gå till skolan…
Nedstängningarna har medfört en katastrof som vida överstiger det viruset åstadkommer, vilket framhölls av mottagarna till Nobels Fredspris i år (FN:s Nutritionsprogram).
Sirpa Johnson har rätt: Katastrofen är ett faktum, men inte på grund av ”slapp och likgiltig inställning” (förutom bland vissa som inte följer rekommendationer), utan än mer på grund av ”hysterisk” nedstängning av samhällen.