Den sjunde juli i år antog FN ett förbud mot kärnvapen som öppnas för ratificering den 20 september. De flesta europeiska stater har inte skrivit på. De som har skrivit på är: Cypern, Irland, Lichtenstein, Malta, San Marino, Schweiz, Sverige och Österrike. Inget av dessa är med i Nato, inget har kärnvapen.
Ett första konstaterande är att avtalet, om det blir ratificerat, inte kommer att få någon direkt effekt på kärnvapeninnehavet, detta gäller för officiella innehavare enligt icke-spridningsavtalet som exempelvis Indien eller Nordkorea. Däremot kan det skapa en hel del problem, inte minst för Sverige. Sveriges agerande här är vad man kallar ”do-gooder”, det vill säga ett välmenande men naivt beteende som riskerar att leda till negativa konsekvenser.
Det finns åtminstone tre aspekter på frågan:
Inrikespolitiska aspekter.
Den svenska försvars- och säkerhetspolitiken bygger på internationellt samarbete. I praktiken innebär detta att vi förväntar oss hjälp från Nato/USA. Den svenska så kallade fredsrörelsen gillar inte detta. Massiva propaganda- och eller desinformationskampanjer pågår exempelvis nu mot höstens militära storövning Aurora. Däremot är fredsrörelsen (som vanligt) tyst om den ryska storövningen Zapad.
Utrikespolitiskt.
Östersjöområdet utgör nu ett spänningsfält med fokus på de baltiska staternas säkerhet. Härtill kommer att Ryssland av allt att döma strävar efter att kunna etablera Östersjöområdet som ett sanktuarium, det vill säga ett skyddat område där man bland annat kan uppträda med fartyg beväpnade med den ryska kryssningsmissilen SS-N-27 Sizzler som har en räckvidd 2 600 kilometer. Det råder emellertid en ömtålig stabilitet i området tack vare Natos närvaro till havs, i luften och i land i de baltiska staterna.
Sveriges strategiska roll som innehavare av Östersjöns längsta kust och Gotland, områden varifrån förbindelserna mellan de baltiska staterna och Västeuropa samt Atlanten kan behärskas, behöver inte utvecklas här, den är väl känd.
Men Sverige är också en destabiliserande faktor genom sitt svaga försvar och vacklande hållning till Nato.
Allmänstrategiska synpunkter.
Kärnvapen är ett politiskt vapen. Det är inte avsett att användas i praktisk krigföring. De verkar genom sin enorma förstöringspotential.
”Strategiska spelare” som Putin och Kim Jong-Un och i viss mån Trump utnyttjar detta, något som kallas Brinkman Ship. Men tröskeln mellan konventionellt krig och kärnvapenkrig är ogenomtränglig, ingen stat vågar på allvar gå över denna. Kärnvapen verkar därför som ett lock på konflikter mellan kärnvapenmakter.
Nu kan det naturligtvis sägas att en herre som Kim Jong-Un är så oberäknelig, så hänsynslös att han är beredd att offra sig själv, sin familj och resten av sitt land i en kärnvapenduell. Men det är i verkligheten knappast troligt. Om inte Sydkorea var skyddat av USA:s kärnvapenparaply vore däremot risken för ett förödande krig långt ifrån försumbar.
Nu är risken för en total kärnvapennedrustning inte särskilt stor. Det enda som kommer att hända om Sverige ratificerar avtalet är att vi riskerar att fjärma våra vänner och underlätta för vår ryske granne. Vår utrikesledning riskerar också att framstå som naiv och okunnig.
Kanske kan världen utvecklas till en punkt där det inte längre finns några krigsrisker. Då kommer kärnvapnen att försvinna som en konsekvens härav.
Men dit är det just nu oändligt långt.