Inte allt för sällan känns det som om man, likt en sportkommentator, bara reagerar på nuläget snarare än att man tar fram tydliga visioner, med långsiktiga mål och agerar för att nå dit. Jag saknar verkligen ett mer visionärt politiskt landskap och är trött på den reaktionära politiken.
Även i Linköping saknar styret långsiktiga mål och visioner. Kanske är det en väntad konsekvens av att två partier som egentligen står långt ifrån varandra ideologiskt nu styr ihop. Det enda man egentligen kan enas om är ju den reaktionära politiken, viljan att verka handlingskraftig och ansvarsfull ut mot väljaren. Men en plan längre än mandatperioden finns det inte.
Ett mål som jag skulle vilja se alla partier enas kring är att vi år 2030 inte ska ha några utanförskapsområden på polisens lista längre. “Bryta segregationen” står på alla partiers agenda, men när den ska vara bruten och hur det ska ske är det få som pratar om. Att år efter år bara säga “vi ska bryta segregationen" och inte redovisa ett enda framsteg är oseriöst. Under hela förra mandatperioden minskade varken segregationen eller konsekvenserna av segregationen i Linköping.
Jag har besökt flera kommuner som arbetar med att få bort områden från polisens lista. Göteborg och området Gårdsten har lyckats. Där kallade kommunstyrelsen ordförande till samverkan och visade på en tydlig politisk prioritering som gjorde att det kommunala bostadsbolaget bildade ett eget bolag bara för Gårdsten. Samtidigt gjordes satsningar som lockade både näringsidkare och husbyggare till området. Just i den ordningen behöver det ske, kommunen måste visa initiativförmåga och vilja, sedan kommer marknaden. Marknaden kommer inte att gå före och bygga nytt eller ta stora ekonomiska risker om inte kommunen har en vision.
I Örebro har styret bestämt att Vivalla ska vara borta från polisens lista till 2027. Där har man gett aktörer i uppdrag att utreda vad som krävs för att det ska bli verklighet. En av sakerna som lyftes var att fler barn skulle gå i förskolan. En satsning som är långt ifrån den verklighet vi ser i Linköping när styret till och med stängde en förskola i Skäggetorp nyligen.
I Helsingborg har man fyra utsatta områden. Där har politiken enats om en 25-års plan för att bryta utanförskapet. I Drottninghög har de rivit byggnader för att få in andra boendeformer, brutit den klassiska utformningen av ett miljonprogram och blandat arkitekturen. Man har byggt om den kringliggande billeden som tidigare var en fysisk barriär. I Drottninghög säljer de nu radhus för 3,9 miljoner, något som ingen hade kunnat tro på för bara några år sedan.
I Malmö sammankallade kommunstyrelsens ordförande alla bolag som ägde mark och bostäder i Rosengård för att gemensamt bilda ett nytt bolag som kunde investera i området och dela på risken vid nybyggnation. Tillsammans byggde man ett nytt landmärke i Rosengård och efter det har man fortsatt utveckla stadsdelen ihop. Rosengårdsfastigheter, som bolaget heter, ägs i dag av i lika delar (25 procent) av Fastighets AB Balder, Heimstaden AB, MKB Fastighets AB och Victoriahem AB.
Listan är lång på kommuner som gör det Linköping också borde göra – ta fram långsiktiga mål och visioner. Vilka av Linköpings partier är redo att enas kring ett mål för att bryta segregationen och skapa en stad som inte längre har några områden på polisens lista 2030? Vi är redo för samtal, är styret redo att inleda dem?