Svar på insändaren "Sluta diskriminera gamla människor" (15/2):
I Corren kunde vi läsa Inger Ericsons insändare med en önskan om att sluta diskriminera äldre. Insändarskribenten lyfte flera olika situationer där det kan vara svårt för äldre.
När en människa börjar betraktas som äldre är en glidande skala. Ofta är det samhället som börjar kategorisera och förhålla sig annorlunda innan en själv känner behov av det. Oavsett vilken ålder man pratar om – 55-plus, pensionsåldern eller senare – är det helt uppenbart att samhället pratar om äldre som en grupp.
I själva verket är det individer som levt länge, hunnit utveckla sin individualitet, har olika intressen samt erfarenheter och därför är förmodligen mer olika sinsemellan än vad människor är i andra åldrar. Det här är en rikedom för samhället, en kunskap och erfarenhet att värna och ta vara på. En viktig uppgift för samhället är därför att årsrika människor, i så hög grad som möjligt, kan fortsätta att leva sina liv som de själva vill, att de kan dela med sig av sin erfarenhet och kunskap samt att samhället har sätt att ta tillvara det. Att vi har tid och plats för mellanmänskliga möten och relationer, eftertanke och etik i vardagen.
Att Sverige är mer ålderistiskt än andra länder har lyfts till exempel av WHO. Enligt World Values Survey, ett globalt forskarnätverk som studerar människors värderingar, är Sverige ett av de länder i världen där det förekommer mest ålderism och respekten för äldre är låg. Sverige är enligt deras studier det femte sämsta landet i världen på att respektera äldre. En annan besvärande uppgift de lyfter är att bara cirka 20 procent av svenskarna ser med respekt på medmänniskor som är över 70 år.
Diskrimineringen mot äldre och ålderismen måste minska i Sverige! Vi i Miljöpartiet de gröna anser att diskrimineringsombudsmannens tillsyn av de aktiva åtgärder som görs för att förebygga åldersdiskriminering skulle behöva öka. Vi vill även se en nationell strategi mot ofrivillig ensamhet och ta inspiration och del av erfarenheter som gjorts internationellt, bland annat i England.
Regioner och kommuner bör involveras och ett statligt stöd kan införas för att kommuner och regioner ska kunna bygga upp kunskap och verksamhet för att motverka ofrivillig ensamhet. Att civila samhället har en viktig roll är givet, men det är också angeläget att kommuner och regioner får med dessa aspekter i sitt grunduppdrag. Det kommer göra skillnad.