Svar på "50 års fredskamp", Debatt 12/6
Lena Ag, Bo Forsberg, Erik Lysén, Anders Malmstigen och Ann Svensén målar med hjälp av sina olika organisationer, som de företräder, upp en bild som skall ge trovärdighet av deras åsikter om konflikten mellan Israel och palestinierna.
Det först ordet som läsaren möter är ordet militär ockupation. De historiska kunskaperna verkar dock vara bristfälliga. Enligt San Remo överenskommelsen1920 beslutades att judarna fick rätt att bo i hela det området som idag är Israel, Gaza och Västbanken. Detta bekräftades av NF 1922 och som fortfarande gäller. Därför kan det inte kallas en 50 års ockupation. Det är mer ett förvärv av ett territorium som tidigare hade ockuperas av Jordanien, men som Israel erövrade under sexdagarskriget 1967. Området är idag föremål för framtida fredssamtal.
Märkligt att artikeln inte nämner mycket om mänskliga rättigheter bland palestinierna. Brist på jämlikhet mellan könen och kvinnoförtryck, brist på demokrati och mänskliga rättigheter och där terrorism glorifieras. Skulle dessa terrorhandlingar ursäktas med orden radikalisering och hopplöshet enligt skribenterna? Istället borde man uttrycka medkänsla med offren och inte ha dubbla måttstockar om vad som händer i Israel och vad som händer i Europa.
Skribenterna skriver om att de har kontakt med lokala aktörer i Israel. Vilka dessa aktörer är nämns inte i artikeln, utan bara att de trakasseras av andra israeler. Att ha lokala aktörer inom ett land som kritiserar landet är mycket problematiskt för alla stater, speciellt när utländska organisationer agerar för dessa. Även Sverige under en konflikt med en fiende hade kallat dem för förrädare och en fiende till staten.
Skribenterna vill se ett framtida fredssamtal. Att Israel är en demokratisk stat det vet vi, men hur är det med det som kallas Palestina? Något erkännande av Israel har inte den palestinska myndigheten gått med på, utan målet är utplånande av staten Israel. Är det en sådan framtid som skribenterna vill se?