Svar på debattartikeln "Svenska vägar är kraftigt eftersatta" (17/8):
I debattartikeln menar Marcus Dahlsten, vd för Transportföretagen, att det krävs ökade satsningar för att öka standarden och trafiksäkerheten på det svenska vägnätet.
Jag håller med om detta och även att flera vägavsnitt snabbare borde breddas samt mittsepareras, snarare än att hastigheten sänks.
Dock tycker jag att argumentationen för motorvägsutbyggnader blir något missriktad vad gäller vilka stråk som lyfts fram. E6 i Skåne som nämns kan jag hålla med om, men vad gäller E4 kan sägas att bara för att vägen heter så, betyder det inte automatiskt att den borde bli motorväg. Att sträckan förbi Ljungby äntligen byggs ut är glädjande, då det leder till det välbehövliga att hela stråket Helsingborg–Gävle blir motorväg. Upp till Sundsvall borde E4 vara fyrfilig, men mellan Härnösand och Haparanda tyder alla prognoser på att det på nästan alla delar under överskådlig framtid inte kommer att behövas någon motorvägsutbyggnad. Det räcker i stället med 2+1-väg.
Vad gäller övriga europavägar i norr är flödena ibland så låga att inte ens utbyggnad till mötesfrihet är motiverad.
Att Stockholmsområdet lider av trafikinfarkt stämmer. För förbindelsen därifrån till Göteborg kan riksväg 40 prioriteras före E20, då endast cirka 50 kilometer återstår för att via Jönköping uppnå motorväg. Ett tidigare, men tänkbart, förslag är att förlänga E63 från Finland längs detta stråk, för att få ett nytt, genomgående vägnummer.
Dock bör och planeras även E20 att göras trafiksäkrare Örebro–Göteborg.
De övriga stråk med höga flöden som borde kompletteras till motorväg är främst E18 och E20 i Mälardalen. Ja, vad gäller E18 hela stråket Norrtälje till Segmon via Karlstad. Dessutom E22 upp till Karlskrona samt från Norrköping till och förbi Söderköping.
Ola Neselius,
bussförare som rest i hela Sverige samt är specialintresserad av vägfrågor