År 2008 åtog sig Sverige att följa FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Framsteg har successivt skett bland annat inom tillgänglighetsområdet. Dock långt ifrån tillräckligt. Och på senare tid kan dessutom flera exempel på tillbakagång noteras!
Ett tydligt aktuellt exempel är Trafikverkets förslag att dra in högtalarutrop på järnvägsstationer, som drabbade synskadade resenärer. På Trafikverkets hemsida står ”En god tillgänglighet är nödvändig för ett fungerande och hållbart samhälle. Vi har ett ansvar att utveckla tillgängligheten på ett hållbart sätt. Trafikverket är en av många aktörer som kan göra skillnad för transportsystemet.” Citatet är kopplat till deras medverkan i Agenda 2030-arbetet.
Jag förstår att citatet avser ett vidare tänk än högtalarutrop. Men om ett tillgängligt och hållbart transportsystem ska vara fullödigt måste planerarna ha alla resenärer i åtanke.
Ett annat område vars utveckling dagligen påverkar enskilda individer är digitaliseringen. Ett område med stora möjligheter att göra tjänster tillgängliga men som samtidigt tyvärr också får motsatt effekt. Funktionshinderorganisationerna FUB och Autism- och Aspergerförbundet uppmanar i mars i år regeringen att:
”Skyndsamt ta fram en statlig e-legitimation i enlighet med förslagen i SOU 2019:14, som säkerställer att personer med funktionsnedsättning ges tillgång till en säker lösning som även kan användas av ställföreträdare samt ”följa den internationella Funktionsrättskonventionen, vilken Sverige undertecknat. Konventionen innebär att Sverige ansvarar för att se till att personer med funktionsnedsättning har tillgång till alla delar av samhället. Identifiering till digitala tjänster inom privatekonomi och personlig hälsa är en helt central del i detta avseende.”
När jag kollade med FUB:s undertecknare i september hade inget svar kommit från regeringen.
På det digitala området har vi ju också frågan om betalningsmedel. Egentligen är det ofattbart att personer som av olika skäl inte kan använda betalkort och swish har blivit så utestängda. Kontanter är fortfarande ett godkänt betalningsmedel i Sverige! Jag lider med mannen i kassakön som på grund av sina darrande händer måste be en för honom okänd person att slå kortkoden. Vad blev det av budskapet ”lämna aldrig ut din kortkod”?
Debatten handlar ofta om att ”eftersom de flesta vill betala med kort eller swish så tar vi inte kontanter”. Men det är då vi ska tänka i termer kring demokrati och mänskliga rättigheter. Jag vill uttrycka det så här: ”Min frihet får inte innebära någon annans ofrihet!”
Sverige har mycket kvar att göra vad gäller tillgänglighet för att leva upp till de undertecknade FN-konventionerna. Och mest av allt måste stegen tillbaka stoppas! Demokrati och mänskliga rättigheter är inte för alltid givna. De måste ständigt bevakas och återvinnas.