Knappt en vecka efter att regeringen lagt fram ett förslag angående samtycke vid sexuella kontakter, frikänns ett antal män som åtalats för gruppvåldtäkt. Polisutredningen i fallet har fått skarp kritik av experter och domen är nu överklagad.
Ytterligare våldtäkter utreds av polisen som uppmanade flickor och kvinnor att inte gå ut ensamma och inte när det är mörkt. Vi har hört det förut och det blev kritiserat även då. Halva befolkningen ska alltså begränsas och den andra halvan får gå ut och leva som vanligt.
Ska män diktera kvinnors liv och villkor i vardagen? Polisen kommenterade sitt uttalande några dagar senare utan större analys mer än att det var olyckligt och otydligt. Dock var skadan redan skedd och avslöjar en unken och mytomspunnen kvinnosyn i all sin välvilja, från den myndighet som ska skydda och utreda mäns brott mot kvinnor.
Flickor och kvinnor är väl bekanta med den våldtäktskultur som är strukturell och genomsyrar samhället. En kultur där flickor och kvinnor straffas genom att skuldbeläggas för att de våldtagits och inte lever upp till de krav som våldtäktskulturen ställt upp på hur flickor och kvinnor ska bete sig för att skydda sig. Kulturen omfattar ståndpunkter och attityder som att kvinnor får skylla sig själva samt att kvinnors beteende ska kontrolleras. Våldtäktskulturen vilar på att flickor och kvinnor förväntas anpassa sina liv efter ständiga hot om våldtäkt. Konsekvensen blir att flickor och kvinnor betraktas som helt lovliga byten för pojkar och män att ge sig på sexuellt. Varje våldtäkt påminner flickor och kvinnor om att nästa gång kan det vara din tur. Pojkars och mäns maktstrukturer upprätthåller det systematiska förtrycket. Detta är givetvis ett demokratiproblem.
Män friskrivs från skuld, ytterligare våldtäkter begås och våldtäktskulturen är ständigt närvarande i samma stund som #metoo-revolutionen pågår för fullt och skapar en samhällsdebatt utan motstycke. Flickors och kvinnors berättelser visar tydligt att pojkars och mäns makt är starkt sexualiserad och pornifierad. Tusentals berättelser vittnar om sexism, sextrakasserier, våld och våldtäkt. Alla flickor och kvinnor känner igen sig i #metoo-revolutionen. Berättelserna visar tydligt att flickor och kvinnor utsätts på ett i det närmaste systematiskt sätt. Övergreppen förekommer i alla yrkesgrupper, samhällsskikt och åldrar och de sker på arbetsplatser och i skolan, i det offentliga rummet och i hemmen, på fester och festivaler, på bussen och tunnelbanan.
När vi nu ser vidden av förtryck där flickor och kvinnor fått bära skammen och skulden, öppnar #metoo dörren för stora förändringar. Det ger hopp.
Till er som uttrycker att det är för mycket #metoo, att nu räcker det, blir svaret: hur mycket sexuellt våld är då lagom att utsätta flickor och kvinnor för?
Kvinnojouren lever med #metoo varje dag och gör skillnad!
Tina Olby
ordförande Motala Kvinnojour