I sommar har vi följt Sveriges framgångar i bordtennis, simning och friidrott. Vi är stolta över de svenska idrottsinsatserna i Paris. Det minsta vi kan göra för våra OS-hjältar är att inte exkludera dem från välfärden nu när OS är över.
Glädjen över de svenska OS-framgångarna bleknar när man har atleternas sociala rättigheter i åtanke och de otroligt kärva levnadsförhållanden som en majoritet av den svenska OS-truppen har.
Svenska elitidrottares försörjning är otillräcklig. För de flesta elitidrottare består inkomsten av vinstsummor, stipendier och eventuellt studiemedel eller lön från ströarbete. Bristen på normala anställningsformer gör att idrottarna inte kan räkna med sjukersättning, föräldrapenning över grundnivå eller pensionssparande.
För 2021 års OS-trupp beräknades att 22 procent av atleterna levde under existensminimum även med stipendium från Svenska OS-kommittén, SOK. En rapport från SOK beskriver hur de flesta deltagarna i åldrarna 18–24 i regel är tillfreds med sin tillvaro men att en majoritet av de över 25 år upplever ständig ekonomisk oro.
Så här illa hade det inte behövt vara. 17 av 27 EU-länder har löst problematiken. De erbjuder anställningar till sina topp-idrottare för att garantera att idrottaren inte hamnar utanför socialförsäkrings- och pensionssystem.
Det är ingens rätt att bli professionell idrottare, men de som lägger en heltid på det ska också få de rättigheter som andra tar för givet. Små ekonomiska marginaler och ständig social osäkerhet är ett dåligt tack för enastående sportsliga insatser i Paris. Sverige behöver idrottare vi alla kan enas bakom och heja på. Det minsta vi kan ge våra OS-hjältar och våra barns förebilder är en grundplatta av ekonomisk trygghet.