Utbildningsminister Anna Ekström (S) har sagt att regeringen fortsatt ska driva på för att stoppa nya konfessionella friskolor. De primära skälen till att man vill göra så är att religiösa friskolor sägs skapa och fördjupa segregationen i det svenska samhället samt utgöra ”en frizon för extremism och radikalisering”.
Sanningen är att de kristna friskolorna lyckas bättre med integrationen av olika grupper än majoriteten av Sveriges skolor. Om vi ser till 2018 hade de 54 grundskolorna med kristen profil 37,2 procent elever med utländsk bakgrund, medan grundskolorna med kommunal huvudman hade 25,2 procent. Skolverkets statistik visar till och med att kristna friskolor är ”bäst i klassen” när det gäller invandrade elever och resultatutveckling.
Att alla ”religiösa skolor” av principiella skäl bör marginaliseras och lämnas utan försörjning är därför beklämmande. Inte en enda gång hör vi utbildningsministern nämna att kristna och judiska konfessionella skolor i Sverige bedrivs på ett anmärkningsfritt sätt. Däremot finns välgrundade uppgifter om flera fall där muslimska friskolor har misskött sitt uppdrag.
Den utredningen som man låtit göra tycks närmast vara ett medel för att köra över internationella konventioner om religionsfrihet och grundlagen för att komma åt de muslimska friskolor som missköter sig.
Om etableringsstoppets syfte är begränsa antalet muslimska friskolor borde regeringen och Anna Ekström tala klarspråk med det svenska folket. Varför ser man problem med kristna friskolor som fungerar exemplariskt, både integrations- och kunskapsmässigt?
De skolor som lyckas bra – och när de det gäller invandrade elever och kunskapsutveckling, de som lyckas bäst – nämligen kristna friskolor, bör inte nedvärderas eller diskrimineras utan snarast lyftas fram som goda exempel. De åstadkommer ju det som utbildningsministern egentligen eftersträvar, en god integration och kunskapsutveckling.
Denise Cassel (KD), kommunalråd och gruppledare, Linköping
Kjell O Lejon (KD), professor och ledamot av bildningsnämnden, Linköping