Att vallöften i någon mån sviks är väl både vanligt och rimligt, men maken till svikna vallöften baserade på uppenbart medvetna lögner före valet i höstas får man leta efter. Och lögnerna fortsätter att dugga tätt. Men så katastrofalt kan man väl bara bete sig inom rikspolitiken? Förmodligen. Men man kan förvånas på alla nivåer.
På regional nivå kommenterades i Corren för några dagar sedan en viktig fråga inom sjukvården, där politiker från olika partier lovat, men sedan år efter år svikit sina löften: Utfasningen av hyrpersonal i sjukvården, främst hyrläkare. En hyrläkare kan mycket väl tjäna 150 000–200 000 kronor i månaden. Utan att behöva ta hand om diverse frågor som kan gälla administration, utvecklingsarbete, utbildning etcetera och utan att behöva ta konsekvenserna av omhändertagande av patienter med kroniska problem.
Det är svårt att tro att orättvisa i lön och arbetsuppgifter bidrar till bättre arbetsmiljö, att brist på kontinuitet ökar sjukvårdens kvalitet, och det blir ju knappast mindre brist på läkare av att hyrläkare kan leva gott på att jobba 2–3 veckor i månaden. Så snart ett parti hamnar i opposition så tar man upp frågan, som om den vore nyupptäckt, men ingen gör något så länge man själv har makten. Självklart kan man avskaffa hyrläkare i varje fall söder om Dalälven! Det leder till vissa svårigheter en begränsad tid men sen blir det både bättre och billigare. Hyrläkarna lär inte sluta som läkare.
På kommunal nivå finns också övrigt att önska. Man häpnar över hur politiker handskas med 1 500 barn i Linköpings kommun, deras syskon, föräldrar, och även stort antal anställda. Till synes utan förvarning, än mindre förankring, beslutar man sig för att lägga ner små välfungerande skolor. Det en liten skola kan ge av lugn, trygghet, närhet, anses betydelselöst i förhållande till att just skolförvaltningen minskar sina kostnader med ett antal miljoner (som förmodligen drabbar någon annan förvaltning/enhet, för husen finns väl kvar? Eller ska de säljas till högstbjudande för att bli vad? Eller rivas för att snart visa sig behövas, när prognoserna inte stämde? ).
Många barn och familjer kommer klara omställningen bra, men inte alla, och för dem, och i längden för samhället, kan kostnaden bli desto större. Det behövs inga barnkonventioner, knappast ens forskning för att förstå. Politiker älskar att tala om vård, skola och omsorg. Spara in lite av privata aktörers mångmiljonvinster och se över hyressättningen, så räcker nog pengarna både till lärare, skollokaler (som inte alltid måste vara nyrenoverade!), skolhälsovård och skolböcker.
Det är inte lätt att ta obekväma beslut, och politiker kan inte alltid böja sig för de mest högljudda eller för tillfälliga opinioner. Men man bör hålla löften, absolut inte ljuga, inte skylla ifrån sig, och inte minst på lokal nivå – lyssna och förankra. Och tänk alldeles särskilt på det viktigaste vi har, vår framtid: Barnen!