Nyligen fick "No other land" en Oscar som bästa dokumentärfilm. Den visar hur Israel förtryckt och förnedrat palestinierna på Västbanken år ut och år in, rivit deras hus, tagit deras land, lagt beslag på deras egendom, förhindrat dem att leva ett värdigt liv och ibland dödat de som protesterat.
Jag har själv upplevt detta när jag som läkare arbetat med diabetesutbildning på Västbanken. Att komma in i Gaza, instängt som ett fängelse, var nästintill omöjligt.
Det är mot denna bakgrund som terrorklassade Hamas utförde sin hämnd mot ockupationsmakten Israel, den fruktansvärda attacken i oktober 2023. Man kan förstå att Israel gick till motattack mot Hamas, men angreppet blev oproportionerligt. Utan rimlig hänsyn till civilbefolkningen genomförde Israel en förkrossande attack, där man inte bara dödade med sedvanliga militära medel, utan använde sig av ren terror genom att hindra människor tillgång till mat, vatten, energi och sjukvård.
Att Internationella brottsmålsdomstolen beslutat att landets premiärminister Benjamin Netanyahu ska gripas för misstänkt krigsbrott hade ingen effekt. Tiotusentals har dödats, många av dem barn och kvinnor, enligt Hamasstyrda hälsoministeriet i Gaza. De höga dödstalen har bekräftats av flera oberoende organisationer som Amntesty International, FN:s barnfond Unicef och den brittiska välgörenhetsorganisationen Oxfam.
Efter påtryckningar från USA lyckades parterna nå ett avtal om vapenvila i tre steg som skulle leda till fred. Men efter det första steget bröt Israel vapenvilan och avtalet, och har återgått till folkmordet (enligt FN:s definition) genom att bland annat förhindra hjälpsändningar. Flera ministrar i Israels regering är öppna med att målet är att – i enlighet med en bisarr, grym idé från USA:s president Donald Trump – fördriva Gazas två miljoner palestinier så att Israel ska kunna ockupera området och Trump bygga lyxhotell. Och i dag (25/3) rapporteras att regissör och medarbetare för filmen ”No other land” blivit misshandlade av de illegala bosättarna på Västbanken och därefter hållits i förvar av israelisk militär.
EU står återigen handfallet. Medan Frankrike fördömt Israel agerande vägrar exempelvis Sverige att fördöma (SVT:s "Agenda", 23/3) och den svenska regeringen ställer inte upp på sanktioner mot Israel. Sverige har redan tidigare visat sin partiskhet för ockupationsmakten Israel, både vid en omröstning i FN i höstas och genom att böja sig för Israels åsikt och stoppa stöder till Unwra – redan innan Israels eget beslut hade fattats!
Israel har under mer än 50 år förtryckt palestinierna, och i Gaza begår landet ett folkmord, nu i brott mot ett ingånget avtal. Hittills har Sveriges regering varit ryggradslös.
Att fördöma Israel är inte antisemitism, utan vår moraliska skyldighet!