Även om risken för oss själva att bli utsatta för brott inte får överdrivas är ändå debatten om fler bevakningskameror, narkotikahundar i skolorna och mer polisnärvaro i våra bostadsområden, i och för sig berättigad. Men det får aldrig bli ett alternativ till de förändringar som i det längre perspektivet behövs för att i grunden skapa ett tryggare samhälle. En av vägarna dit är att ge kommuninvånarna större inflytande över sådana politiska beslut som berör deras egen vardag. Därför behöver de kommunala politiska arbetsformerna förändras på ett sådant sätt att de ger en reell möjlighet för medborgarna att påverka de lokala beslut som berör de områden där man lever och bor.
De kommunala insatser som hittills gjorts för att öka tryggheten har tyvärr allt för ofta bestått av olika typer av projekt. Ibland till synes mer ägnade att visa handlingskraft än att åstadkomma bestående förändringar.
En grundläggande förutsättning för ett framgångsrikt trygghetsarbete är kunskap, delaktighet och engagemang både hos politiska beslutsfattare och medborgare. Det kan bland annat uppnås genom att kommuninvånarna även mellan valen får vara med att påverka de beslut som berör deras egen vardag och det egna närområdet.
För ett antal år sedan hade Linköpings kommun ambitionen att utveckla den lokala närdemokratin. Men tyvärr försummade man då att ta tillvara möjligheterna att utveckla relationerna mellan det politiskt förtroendevalda och medborgarna. I stället tog man steget tillbaka från det man redan lyckats åstadkomma.
Jag menar att de politiskt förtroendevalda och medborgarna behöver komma närmare varandra i det politiska vardagsarbetet. Inte bara genom dialog utan även i det konkreta förändringsarbetet. Kommunen bör därför förändra sin organisation så att lokala beslut fattas närmare och tillsammans med medborgarna inom det område man bor och lever. Det skulle öka det engagemang och den delaktighet som är nödvändig för den lokala tryggheten och en förutsättning för rätt insatser vid rätt tillfälle.
De utskott för medborgardialog som nu finns i Linköping bör därför få en förändrad och förstärkt roll som bland annat innebär beslutsrätt i vissa lokala frågor och där man även kan knyta till sig medborgarrepresentanter från närområdet.
Vill kommunen på allvar göra något för att förbättra tryggheten är denna typ av offensivt förebyggande insatser på sikt betydligt värdefullare än att bara ropa efter mer kamerabevakning och fler poliser när problemen redan har uppstått.