De första hundra dagarna av Linköpings nya styre S+M har nu passerats och förutom att inviga Lassemajas detektivhus hittar jag följande:
Avgiften har sänkts för vissa barn och ungdomar i Kulturskolan och den övre åldersgränsen för aktiviteter inom Ung puls likaså. Mycket prat om vikten av att ta ansvar och stora satsningar på trygghetsfrågor annonseras. Jag hittar något om ett projekt med avancerad övervakning på centralstationen som kanske hör till det senare och ett trygghetsråd, visserligen utan utrymme för kommunfullmäktiges alla partier, men som rätteligen hör till den frågan. Ett personal- och arbetsgivarutskott har bildats. Äntligen hör jag Liberalerna säga, eftersom de tydligen jobbat hårt för detta redan under den förra mandatperioden.
Just Lejonfastigheter och hyror verkar dock vara ett problem för Linköpings kommun. Redan i november förra året reagerade Linköpingslistan över flyttkarusellen som lett till att kommunens lokaler på Drottninggatan 45 står tomma och kostar mångmiljonbelopp.
21/2-23 kan vi i den här tidningen läsa om en jätteökning av kommunens hyror med närmare 100 miljoner kronor som skulle leda till kostnadsreduceringar och effektiviseringar men, enligt kommunstyrelsens ordförande Kristina Edlund (S), ändå leda till “en ganska liten påverkan på själva verksamheterna”. Det är inte helt långsökt att tro att en del av dessa “effektiviseringar” handlar om de massnedläggningar av förskolor och skolor som styret nu vill driva igenom.
Man skulle kunna hävda att ansvar på riktigt skulle vara att, i extrema situationer, involvera oppositionen för att försöka hitta breda överenskommelser i stället för att presentera en färdig lösning som oppositionen bara ska acceptera, i alla fall om de inte vill anklagas för att inte ta ansvar för den ekonomiska situationen. Kanske hade även elever, vårdnadshavare och personal på skolor och förskolor bättre kunnat förstå dessa besparingskrav om de hade fått vara delaktiga i processen och kanske hade då Kristina Edlunds ord om "liten påverkan på själva verksamheterna” varit lite lättare att svälja.
Jag gillar Lassemaja och trygghet. Vem gör inte det? Men mer gillar jag små skolor där både elever och skolpersonal trivs och är trygga, förskolor som den i Jägarvallen och pragmatiska helhetslösningar i kommunpolitiken. Kanske i nästa hundra dagar?