Svar på "Forskningens frihet förutsätter ansvar" (27/11):
I rapporten påpekades Brås känslighet för politiska påtryckningar, vilket ledde till olika försök att underminera rapporten. Se ÖC 24 november. Kritik från flera håll har framförts för att LiU senare söker tysta och tvinga bort författarna.
I debattinlägg 27 november betygar Linköpings Universitets rektor och universitetsdirektör att man värnar om forskningens frihet. De hävdar att de endast följt lagen och håller sig vid frågan om utlämning av handlingar. Hur detta delärende skötts visar en extrem okänslighet från jurister och byråkraters sida, som tydligt visar hur paragrafrytteri kan användas repressivt. Detta är emellertid endast en detalj i den uppsjö handlingar från LiUs sida som gör att den som följt ärendet och har insikt om hur ett välfungerande universitet agerar blir skrämd och knappast tvivlar på universitetsledningens vilja att klämma åt modiga och självständiga forskare som bedrivit värdefull men kontroversiell forskning.
LiUs ledning skämmer ut sig själva och hela universitet. Man sviker grovt sin grunduppgift att stödja fri och angelägen forskning. Och ägnar sig åt administrativ misshandel.
I sin kommentar till den kritiska artikeln i ÖC 24 november om LiUs agerande mot forskarna kommer universitetsdirektören med märkliga yttranden; till exempel ”Påståendet att vi systematiskt skulle försöka tvinga bort dem från universitetet är helt grundlöst.” Men universitetet har redan ”tvingat bort” en av dem, Ossian Grahn. Han fick inte som utlovats förlängt förordnande, trots att han var en nyckelperson i ett projekt. En rimlig tolkning är att man på detta vis ville försvåra genomförandet av projektet. De övriga två har behandlats som man gör för att få misshagliga personer att ”frivilligt” säga upp sig, till exempel genom att lämpa en orimlig undervisningsbörda på dem.
Man kan peka på en mängd handlingar som visar hur LiUs ledning och jurister använder olika medel för att klämma åt forskarna.
Rapportförfattarna tvingas av juristenheten med hot om arbetsrättsliga åtgärder att under sin ledighet utföra omfattande administrativt arbete. Många mail sänds med krav på snabb leverans av svar i frågor som knappast motiverar skyndsamhet och stress. Exempelvis: ’Jag vill uppmärksamma er på vikten av att återkomma med svar på universitetsledningens fråga inom utsatt tid. I en medarbetares skyldigheter enligt anställningsavtalet ingår bland annat att skyndsamt agera i frågor som denna’.
Ingen hänsyn visades till anmälan om tillbud av arbetsskada och grundläggande regler i arbetsmiljölagen, då rapportförfattarna pressades så hårt att de blev sjukskrivna.
Man beslutar tillsätta en granskningsgrupp där en laglig och framförallt rimlig grund för sådan granskning saknas. Trots upprepade förfrågningar från centralt fackligt juridiskt ombud vägrar universitetet följa förvaltningslagen och motivera sitt beslut.
Någon på centralt håll markerar i ett IT-system att Stefan Holgersson inte längre skulle synas på LiUs hemsida.
Listan kan göras längre. Vi vill påpeka att allt detta är väl dokumenterat i rapporten: "Blåklockor i Värmland – En beskrivning av forskares utsatta position". Ett lokalt fackligt ombud med rötter i en öststatsdiktatur tyckte sig uppleva LiU så som det var i denna. Det är obehagligt att ett svenskt universitet i dessa dagar agerar så att även vi får sådana förnimmelser. Kanske LiU blir känt som öststatsuniversitetet på östgötaslätten?