Därför föreslår vi ett kommunalt ungdoms- och skolidrottsinitiativ (USI) för årskurs 1–6 – en satsning på gratis, organiserad idrott i anslutning till skoldagen och under lov. Men kommunen säger nej. Vi menar att de missar en chans att göra skillnad på riktigt.
Kommunens svar på vår motion lutar sig mot befintliga insatser och det nationella Skolidrottsförbundet. De hävdar att problemet redan hanteras genom strategiska uppdrag och att ett lokalt initiativ skulle bli för resurskrävande och riskera att duplicera nationella system. Men hur effektiva är dessa insatser egentligen? Vi saknar konkreta svar.
Hur många barn från socioekonomiskt utsatta grupper nås av de kostnadsfria aktiviteter som förvaltningarna säger sig erbjuda? Hur många skolor i Linköping använder sig faktiskt av Skolidrottsförbundets nationella koncept? Vår bild är tydlig: Nästan inga skolor i kommunen gör det.
Vi tror på lokal anpassning. Ett USI i Linköping skulle inte konkurrera med Skolidrottsförbundet – det skulle komplettera det. Genom att integrera idrotten i skoldagen och fokusera på unga ledare som inspirerar sina kamrater kan vi nå de barn som i dag står utanför det traditionella föreningslivet. Det handlar om tillgänglighet: att erbjuda aktiviteter direkt efter skolan, utan krav på transporter eller dyra avgifter som många familjer inte har råd med.
Södertäljes skolidrottsförening Lebi IF visar att det fungerar – särskilt genom att ge unga ledare en roll. Varför inte ta lärdom av de fina resultat som uppnåtts där och skräddarsy en lösning för Linköpings skolor och föreningar?
Kommunen menar att en utredning skulle vara för resurskrävande. Men vi behöver inte starta stort. Vad sägs om en pilot på en eller ett par skolor? Testa konceptet, mät effekterna och se om det ökar barns deltagande – särskilt bland de som i dag inte rör på sig tillräckligt.
Just effektmätning är en styrka i vårt förslag, något vi saknar i kommunens svar. Har de befintliga insatserna utvärderats? Finns data som visar att de minskar klyftorna eller får fler i rörelse? Om inte, hur kan vi då lita på att de räcker?
Linköping har 40 kommunala F-6-skolor och 150 idrottsföreningar. Det är en fantastisk grund att bygga på. Men potentialen utnyttjas inte fullt ut om vi inte når de barn som mest behöver det. Ett USI handlar inte om att uppfinna hjulet på nytt – det handlar om att ge alla barn en chans till rörelseglädje, gemenskap och en meningsfull fritid.
Vi uppmanar styrande S+M att ompröva sitt nej. Ge oss data som visar att de nuvarande insatserna fungerar, eller låt testa vår idé i liten skala. Vi har inte råd att se på hur fler barn växer upp utan verkliga möjligheter till fysisk aktivitet. Samhället har inte råd med de negativa effekterna av barn som inte får dessa möjligheter. Linköpings barn och unga förtjänar mer.