Linköping, en av Sveriges större och rikaste kommuner som trots det också är en av de mest segregerade i landet. På en relativt kort sträcka kan man göra en påtaglig och synlig klassresa där den disponibla inkomsten kan skilja flera hundra tusen per år. Men klassresan är så mycket mer än bara skillnader i inkomst.
Att vara fattig är att stå vid sidan av samhället, att inte kunna eller få vara delaktig på lika villkor. Det påverkar hela ens liv men även kommande generationer. Precis som rikedom går i arv tenderar även fattigdom att göra detsamma. Det är få förunnat att göra en klassresa under ens livstid, det är inte omöjligt men ovanligt.
"Jag inser förstås att det inte är någon skam att vara fattig. Men det är ingen stor ära heller! (Tevye, Spelman på taket, 1971)
Det är ojämlikheten i samhället som i hög grad påverkar individens möjligheter i livet. I svenska studier så är familjen man föds in i mycket mer avgörande än egna ansträngningar för hur väl man lyckas i livet. Vi vill gärna tro att vi i Sverige är bra på social mobilitet men det är mer önsketänkande än en spegling av verkligheten.
Då vi har studier som klart påvisar att faktorer som står helt utanför ett barns kontroll har en sådan direkt negativ eller positiv inverkan på dess riktning i livet så kommer, allt annat lika, socioekonomiska klyftor fortsätta öka i samhället och permanenta fattigdom och befästa det alltmer segregerade samhället.
Vi vill inte tala om klass i Sverige men bara för att man inte talar om något så försvinner det inte. Klasskillnader lyfter upp de få och håller ned de många, så har det alltid varit och kanske kommer så alltid förbli. Det är nog få som missunnar de som lyckas väl i livet men det är inte avundsjuka som gör att de som har mindre vill ha mer. Det är inte lathet eller bristande intelligens som gör människor fattiga. Det är inte personliga tillkortakommanden som gör människor arbetslösa. Det är i hög grad en brist på jämlikhet.
Den svenska skolan var och är nog fortfarande tänkt att vara den stora utjämnaren som i sann meritokratisk anda ska ge fattig som rik samma möjligheter till utbildning och därmed möjligheter till ”bättre” arbete och påbörja en klassresa. Men man behöver ju inte se efter länge för att se att det inte så är fallet, inte längre i alla fall. Med de sista 30–35 årens ökade klyftor, nedskärningar i välfärd och offentlig sektor, marknadslösningar på område efter område, så är det svårt för en kommun ens om viljan fanns att kompensera för hela det underläge allt för många föds in i.
Det vi står inför nu med inflation, stundande lågkonjunktur, ökade räntor och eventuellt ökande arbetslöshet och så vidare, detta kommer påverka ännu fler hushåll och därmed barn och ungdomar än tidigare. Men det finns saker vi kan göra och det är att se till att alla barn och ungdomar i Linköpings kommun på lika villkor kan ta del av en aktiv och meningsfull fritid. Vara en del av det som för de flesta barn och ungdomar är en självklarhet som förskola och fritids. Det är inte rimligt att förskola och fritids bara är viktig för barns utveckling så länge de inte har nyfödda syskon eller en arbetslös förälder.
Linköping har pengarna att investera i alla kommunens barn och ungdomars framtid och inte råd att avstå. Genom politiken kan vi se till att garantera att alla barn och ungdomar ges tillgång till de möjligheter de förtjänar och att ingen utestängs på grund av sin familjs socioekonomiska situation. Det är dags att visa att alla barn är allas ansvar.