”Nu är vi vad vi heter”. Det var slogan som användes när Folkpartiet Liberalerna tog bort Folkpartiet ur namnet. Var vi inte liberala innan?
Om slogan varit ”Nu heter vi det vi är” och vi levt upp till det hade det känts bättre, för efter att vi bytt namn är det mycket jag inte känner igen i partiet. Det är svårt att peka på exakt vad det är. Det är till stor del en magkänsla, och magkänslan ljuger inte.
Men några saker sticker ut:
Det tillsattes kommissioner och arbetsgrupper för att arbeta fram Liberalernas nya politik. Jag ingick i gruppen som skulle arbeta med integration. Rätt snart framgick att ett par riksdagsledamöter, en i gruppen och en med nära anknytning, var väldigt nöjda med vad som gjorts i regeringen innan katastrofvalet 2014. Jag hade inte mycket att sätta upp mot dem. Det var en bidragande orsak till att jag lämnade gruppen. Om man lyssnade på väljarna hade vi inte gjort någonting, och då är det faktiskt så, det väljarna inte uppfattat har ju egentligen inte hänt. Det som faktiskt gjordes kommunicerades inte ut till allmänheten.
Sedan dess har jag dessutom blivit varse att partiet är oerhört toppstyrt, vilket inte rimmar med liberalism, så som jag ser det. Den enskilt största orsaken som fått mig att tappa sugen är påhoppet på Birgitta Ohlsson. Själva påhoppet var inte det värsta, om det bara hängt på Anna Starbrink och Tina Acketoft. Det var partiledningens sätt att hantera det, vilket pekar på att det varit sanktionerat uppifrån. Det kändes som om ingen kunnat ana att Birgitta Ohlsson hade ett så starkt stöd inom partiet. Hur de nu kunnat missa det?
Samma senfärdighet märktes också när anklagelserna mot Jasenko Selimovic dök upp, trots att detta faktiskt antytts i pressen redan strax efter att han efterträtt Marit Paulsen. Detta borde inte ha gått partiledningen förbi. Vad etikgruppen eventuellt kommit fram till vet vi inte. Har det kommit någon rapport?
Jag har alltid varit liberal, socialliberal, i själ och hjärta. Därför har jag svårt att förlika mig med att partiledningen ståndaktigt hävdar att vi vill ingå i en alliansregering tillsammans med två partier som visat sig stå väldigt långt ifrån liberala värderingar och som gång på gång basunerar ut det. Båda dessa partier har bytt partiledare efter valet och i och med det dragit sig långt höger ut. Ska mitt parti sälja ut sig till högerkrafter för att till varje pris få makt, hur illa vi än tycker om nuvarande regering?
Visst, Liberalerna är ett allmänborgerligt parti, men förhoppningsvis har inte även vårt parti, eller ska jag säga vår partiledning, dragit längre höger ut. Eller har vi det? Är det det som är magkänlan? Är det därför jag känner att vi behöver en ny, socialliberal partiledning och partiledare?
Eva Bremer
Liberalerna i Boxholm