DEBATT: LHC-klackens tifo – sorgligt uttryck för destruktiv machokultur

När ska vi män våga släppa taget om de gamla förlegade mansnormerna som styr och hämmar? Vi är många män, både yngre och äldre, som vill låta en ny maskulinitet få växa fram. De äldre idealen behöver följa med sin utveckling. Jag tänker till exempel på att män inte ska gråta eller visa känslor, utan ska visa förakt mot svaghet och vara starka. Eller att en man ska våga ta risker och alltid sträva uppåt. Är det många som egentligen mår bra av dessa ideal?

Det hände mycket under och direkt efter Metoo. Men nu har samtalen om manligheten tonats ner igen, för att bara blomstra på internationella kvinnodagen eller tillfälligt när tre-fyra våldsbrott mot kvinnor har skett under kort tid. Var förs diskussionerna? Förs de över huvud taget? Under Metoo betonades det tydligt att det inte är alla män som slår, förtrycker eller våldtar. Det är en mindre del av oss män som går över gränsen. Så varför kan inte vi män som håller oss inom gränserna börja utgöra normen för en ny manlighet? Vi är i majoritet.

Ett stort problem med dagens manlighetsnorm är våldet. När orden tar slut, tar nävarna vid. Våld ingår i bilden av en tuff man i dag och stöds, tyvärr, både direkt och indirekt av den stora massan. Ett tydligt exempel är inom sportens värld. Majoriteten av oss som går på hockey eller fotboll vill inte slåss, men en mindre grupp män styr.

Senast i den tragiska supporterkulturen var LHC-klackens stora tifo med en stridspilot som skulle symbolisera fight på isen. Riktigt snygg, men tyvärr förstörd av en tagg med budskapet att alla poliser är skitstövlar. Tycker alla i Linköpings tifogrupp det? Tycker alla i cluben det? Jag som LHC-supporter tycker inte det. Ett sorgligt uttryck för en destruktiv machokultur och dessutom ett uruselt föredöme för alla unga på plats.

Vi män tillhör en privilegierad grupp här i västvärlden. Vi har ett ypperligt utgångsläge, men ändå toppar vi män självmordsstatistiken, lever ett kortare liv än kvinnor, lever mer ensamma än kvinnor, saknar ofta nära vänner och toppar nästan all statistik inom kriminalitet. Vad talar då emot en stor förändring av våra manlighetsnormer?

Ibland tänker jag att bara om en generation dör ut, så ska det väl bli bättre med tiden. Jämställdheten i Sverige har gått framåt, men enligt statistiken är gruppen 20–40 åriga män som köper sex förfärande stor. Vi kan inte bara sitta och tro att tiden löser allt, vi måste agera själva. Dessutom har ju inte jämställdheten gått framåt av sig självt, det har skett genom hårt arbete från kvinnorörelsen.

Jag är förundrad över bristen på de övergripande diskussionerna i samhället i dag. Det var ett bra reportage om supportervåldet på "Aktuellt" inför Allsvenskans premiär, men allt prat rann bara ut i sanden. När vi ser vilka ledare som styr världen i dag: Putin, Trump, Biden, Erdogan, Orban med flera blir man mörkrädd. Fel män får all publicitet.

Jag har personligen hittat ett andningshål i form av föreningen MÄN, där vi har samtalsgrupper, bokcirkel, pappagrupper, AW:n och samverkar med andra organisationer. De små vattenringar alla engagerade bildar sprider sig långsamt. Men vi behöver bli fler. Fler som bara vågar reagera och säga till. Fler som vågar visa dagens ungdomar att män är män även utan att bruka våld.

Dags för ett nytt manlighetsideal

Senast i den tragiska supporterkulturen var LHC-klackens stora tifo med en stridspilot som skulle symbolisera fight på isen. Riktigt snygg, men tyvärr förstörd av en tagg med budskapet att alla poliser är skitstövlar, skriver Anders Grafström, MÄN Linköping.