Många av oss andra, som har längtat länge efter att se en vargfamilj i Östergötland och slutligen fick vår önskan uppfylld, känner också sorg. Vi har nästan lärt känna Långbogen-familjen som vår egen familj. Även om bara några få av oss har sett någon av dem.
Föräldrarna i Långbogen-reviret träffades sannolikt i december 2017. Vi är många som har följt deras öden och äventyr sedan dess. Genom att följa spår i snö, leta spår på mjuka vägar, leta spillningar, lyssna efter ylanden, leta slagna byten, osv. Våren 2018 föddes inga valpar. Kanske hade de vuxna vargarna just träffats när de första gången spårades den 30 december 2017. Det tar en viss tid innan de lär känna varandra och bestämmer sig för att leva tillsammans resten av livet, och det är inte säkert att den första möjliga partner en varg träffar blir accepterad.
Vintern 2019 hittade vi många tecken på att tiken löpte och flera spår efter parningar. Mycket riktigt blev det valpar våren 2019. Men det dröjde ända till september innan det kunde bekräftas. Då stod glädjen högt hos många. Men jag är medveten om att det också finns de - främst jägare och vissa tamdjursägare - som inte jublade. Det dröjde ända till mars 2020 innan vi fick klart för oss att det hade fötts hela sju valpar.
Flertalet av valparna 2019 har nu utvandrat för att hitta en egen partner och ett eget revir. För någon månad sedan blev det bekräftat att det fötts valpar även detta år. Men samtidigt revs ett par kalvar i södra delen av reviret. Genast beslutade länsstyrelsen om skyddsjakt på en varg. Hur det ska minska risken för framtida angrepp är högst oklart: Man vet inte vilken/vilka av vargarna som är skyldig och sannolikheten att de övriga blir avskräckta av att en varg dödas är minimal. Det enda som hjälper är bra stängsling. Även om man visste vilken varg som är skyldig så är jakten fullkomligt meningslös. Vilken varg som helst kan ta sig in i en hage som inte är tillräckligt hägnad. Den beslutade jakten liknar mest en kollektiv bestraffning av Långbogen-familjen. Lyckligtvis verkar det vara en fjolårsvalp som dödades. I så fall innebär det att reviret kan förbli intakt.
Det mest upprörande är den totala bristen på empati hos beslutande myndighet. Man kände till att det fanns valpar och borde känna till att dessa är beroende av båda sina föräldrar en bra bit in på hösten. Frågan är också hur mycket den här jakten har kostat och om de pengarna inte hade kunnat användas bättre. Stängsling till exempel.
Jag sov själv dåligt efter skyddsjaktbeslutet av oro för att en i ”min” familj skulle dödas.
Hela den här historien kan bara resultera i ett massivt underbetyg för länsstyrelsen i Östergötland, som har visat prov på både okunnighet och en djup okänslighet. Måtte de åtminstone ha lärt sig något.