Det är ingen överdrift att säga att politiken i Linköping har varit turbulent de senaste två veckorna. S+M-styret har i månader berett ett ärende om att lägga ner 11 skolenheter i hemlighet och lämnat en vecka att reagera för oppositionen och allmänheten innan beslut.
Aldrig tidigare har ett så omfattande beslut fattats av en skolnämnd i Linköping. Det är inte förvånande att den här forcerade processen har väckt starka reaktioner.
En aspekt som inte har kommit fram i ärendet är integrationen. När skolförvaltningen har gjort sitt urval av skolor har de över huvud taget inte tagit hänsyn till hur segregerad vår kommun är. Nu står vi inför ett obalanserat förslag där vi lägger ner välfungerande skolor med en hög grad av etnisk svenska elever samtidigt som vi behåller starkt segregerade F-6-skolor med många invandrarbarn. I vanlig ordning pratar vi integration men tillämpar inte integration i praktiken.
En konkret åtgärd vore att lägga ner mellanstadier i Skäggetorp, Ryd och Berga och låta dessa elever åka skolbuss till de skolor som nu har överkapacitet. Då får vi en skolmiljö där vi redan i tidig ålder lär svenska och invandrarbarn att umgås, där de senare får lära både språk och uppförandekod. I debatten redovisas många goda skäl för att pausa nedläggningarna. Integrationsaspekten är en viktig aspekt för att skjuta på beslutet och göra ett omtag av hela processen. Merkostnaden för skolskjuts är väl värd att ta med tanke på åtgärdens alla positiva effekter. Det är ett helhetsperspektiv bakvänt att lägga ned skolor i socialt stabila områden och samtidigt behålla skolenheter i starkt segregerade utanförskapsområden.
Politikens mål bör vara att skapa hållbara samhällen. Vi Linköpingsbor är lyckligt lottade genom kommunens goda ekonomiska resurser. Vi har råd med att skjuta på denna process till nästa år i syfte att göra ett omtag. Nu har vi chansen att använda problemet, det vill säga överkapaciteten av skollokaler, till att delvis lösa problemet med vårt segregerade Linköping.