Kvinnojoursrörelsen har funnits i drygt 30 år och har samlat en enorm kunskap om mäns våld mot kvinnor och barn som inte kan ignoreras eller bortförklaras med "partiskhet" då kvinnojourernas kunskap och praktiska erfarenhet även är i samklang med aktuell forskning. Vi ser detta som en stark bekräftelse av jourernas verksamhet med våldsutsatta kvinnor och barn. Forskare inom området är bland andra Maria Eriksson, Anna L Jonhed och Eva Diesen. Forskningen är värdefull och borde få stor spridning framför allt inom de grupper som möter kvinnor och barn i sitt arbete. Viktiga yrkesgrupper är personal inom hälso- och sjukvård, skola, rättsväsendet, socialtjänst samt även politiker som är satta att fatta beslut som särskilt avser kvinnor och barn.
Kunskapen om mäns våld mot kvinnor är av yttersta vikt i kontakt med kvinnor och barn men även hur män agerar i våldet.
"De flesta fäder utövar inte våld, men de som gör det kan också ironiskt nog, använda sig av offentliga diskurser om barns bästa och jämställdhet för att få fortsatt tillgång till sina barn och deras mor. Mödrars möjligheter till skydd med stöd från välfärdsstatens institutioner framstår som mer begränsade", menar Eriksson. Detta ser vi tydligt i utredningar och domar, det vill säga att våldet förminskas eller negligeras och därmed blir bedömningen som om relationen är helt fri från våld, vilket kan orsaka stora problem för mödrar och barn. De måste fortsätta att förhålla sig till en mannens våld.
Det finns också en tendens att uppvärdera biologiskt faderskap oavsett faderns omsorgsförmåga eller om han utövat våld.
Diesens studie av hundra tingsrättsdomar visar att tre av fyra barn har umgänge med pappor som varit våldsamma mot mammorna när familjen levde tillsammans.
I Jonheds avhandling framhålls att "En pappa som vill ha umgänge agerar helt enligt de familjeideal vi har. En mamma som hävdar att pappan inte är lämplig agerar i motsatt riktning."
Detta menar också Eriksson ovan och självklart betraktas generellt den gängse familjen mer positivt jämfört med ett uppbrott, som kvinnan väljer och är tvungen att kämpa för.
Diesens senaste rapport "Våld och vårdnad – Lagstiftning och praxis", är en noggrann genomgång av ett stort antal rättsfall som visar på att tingsrätterna är benägna att betrakta mödrars våldsanmälan som mindre trovärdig om det samtidigt pågår en vårdnadstvist. Kvinnojourerna menar att rättssystemet färgats av villfarelser att mammor i vårdnadsärenden riktar falska anklagelser mot pappor av strategiska skäl. Att detta är en fördom som saknar stöd inom forskning tycks inte spela någon roll.
Vi ser också tydligt att när kvinnan vill skiljas från en våldsam man kan mannen driva hårt att han vill ha gemensam vårdnad. Barn blir ett slagträ i mannens kamp för att fortsatt kunna ha makt och kontroll över kvinnan. Mannens ihärdighet och ökade intresse för barnen i tvisten kan te sig något märklig då han tidigare kan ha visat stort ointresse för barnen. Det kan ses emot att han har inga eller få uttagna föräldradagar, sällan eller aldrig varit hemma hos barnen vid sjukdom, sällan deltagit i omsorg om barnen eller sällan eller aldrig visat intresse för barnens utveckling med mera.
Det som forskningen påvisar är att fadersrätten är stark och vi ser en omfattande mytbildning om mäns tillkortakommande i vårdnadstvister.
Frågan som vi i kvinnojourerna ofta ställer oss är: När har en pappa diskvalificerat sig för vårdnad av och umgänge med sina barn när det inte räcker med våld mot mamman och barnen?
Maria Dahl Karlgren
Sandra Kindström
Tina Olby
Motala kvinnojour