Vi har barnsoldater i Linköping. Barn som går och väntar på att få uppdrag. Barn där reflexvästen har bytts ut mot en skottsäker väst, vattenpistolen har bytts ut mot en mycket grövre kaliber och vattenballongen är i stället en livsfarlig handgranat. En brutal verklighet som vi måste våga se.
Det är hög tid att vi talar klarspråk om vad som krävs och vilket ansvar vi alla har för att hjälpa de barn och unga som socialtjänsten möter. Vissa barn växer upp i en miljö präglad av våld, kriminalitet och avsaknad av omsorg. Några rekryteras till kriminella nätverk i tidig ålder, en verklighet som kan jämföras med barnsoldater i konfliktdrabbade områden. Skillnaden är att dessa konfliktdrabbade områden är stadsdelar i Linköping, i Sverige. Det är den brutala sanningen.
Socialförvaltningen i Linköpings kommun hanterar varje månad tusentals ärenden. Ärenden som är väsensskilda jämfört med för tio år sedan. Verkligheten har förändrats och våra insatser måste göra detsamma. Problematiken som våra socialsekreterare hanterar i dag är långt ifrån samma som för bara några år sedan. De är mycket mer komplexa i dag. Att möta dessa utmaningar kräver insatser som inte bara skrapar på ytan.
Vi i S+M-styret har under lång tid drivit på för att skapa en socialtjänst som är rustad för dagens verklighet. Vi har stärkt resurserna, förbättrat samordningen mellan myndigheter och satsat på att utbilda personalen i hur de möter de mest utsatta barnen. Trots dessa framsteg finns det de som vill bromsa utvecklingen. Likt ett sjukhusbesök finns aldrig garantier att någon som kommer i kontakt med socialtjänsten blir helt återställd, men chanserna ökar markant ju tidigare insatserna sätts in.
Socialtjänsten tvingas i dag arbeta under en stor press med allt större krav och verktyg som inte hänger med. Att vara socialsekreterare i dag innebär att du är med och räddar liv bokstavligt talat. Men inga resurser i världen kommer räcka till om socialtjänsten tvingas stå ensam i att försöka vända den samhällsutveckling som vi är inne i. Föräldraansvaret behöver diskuteras på riktigt! Skolan, fritidsverksamhet och socialtjänsten måste dra i detta hand i hand, precis som vi påbörjat arbetet i Linköping. Sekretesshinder måste rivas och framför allt så måste respekten för våra handläggare öka.