Den 14:e juli, på kronprinsessans födelsedag, är det officiell flaggdag och på nytt dags att hissa Sveriges blå-gula korsflagga, i likhet med nyligen midsommardagen och nationaldagen.

Svenska flaggan har ett uppenbart kristet motiv och är i grunden kungamaktens flagga. Kan vi verkligen ha den som symbol för vår vårt sekulariserade och demokratiska land, där det också förekommer en mångfald av andra religioner?

Korsflaggorna är ett karaktäristiskt tecken för gemenskap och samtidigt särart i Norden. Denna symbolform förenar stater, självstyrande områden och andra regioner som omvärlden vet att placera i norra Europa. Äldst är den röd-vita Dannebrogen, som representerat Danmark sedan åtminstone 1300-talet. För det förenade Norden införde den förste unionskungen Erik av Pommern en gul-röd korsflagga 1430. Sveriges blå-gula flagga är belagd sedan 1557, då Gustav Vasa fastställde en beskrivning av det heraldiska vapnet för Södra Finland, nu Egentliga Finland, innehållande två sådana flaggor. Den flagga som vajat under längst tid i Norge och Island är den danska och i Finland den svenska.

1821 tillkom den första flaggan med ett dubbelt kors när Norge antog sin röd-vit-blå trikolor. 1915 fastställdes officiellt Islands blå-vit-röda flagga, som anknyter till både Norges genom den dubbla korsformen och till Danmarks genom det röda och vita korset. Finland valde efter sin självständighet mellan en röd-gul och en vit-blå korsflagga. Efter inbördeskriget antog lantdagen 1918 den senare, medan den förra alltjämt är i bruk som gemenskapstecken för den svensktalande befolkningen i landet. Efter norskt och isländskt mönster fick Färöarna en vit-blå-röd korsflagga, som hissades första gången 1919 och antogs av det färöiska lagtinget 1931. Sveriges blå-gula flagga med tillägg av ett rött innerkors blev 1954 officiell symbol för det svenskspråkiga Åland som självstyrande område inom Finland.

Härutöver har tillkommit en rad inofficiella korsflaggor för olika regioner i Norden. Den äldsta är Skånelands röd-gula, som introducerades på 1870-talet och började komma i mer allmänt bruk på 1960-talet. Med denna som förebild har skapats flera regionflaggor, bland annat i början av 1970-talet för Götaland (gul-blå, främst använd i Östergötland) och Öland (grön-gul) och i början av 1990-talet Norrland (vit-blå-gul), Västra Götaland (gul-blå-vit), Småland (grön-vit-röd) och Gotland (gul-grön).

Alla korsflaggor efter de båda medeltida har tillkommit som ett slags frihetssymboler, för att markera distans till en förment övermakt och samtidigt tillhörighet till den nordiska gemenskapen. Korsmotivet återspeglar den historiska väg på vilken nordborna tillägnat sig grundläggande medmänskliga värden som med tiden har omsatts i demokrati. Den svenska flaggan förknippades länge med politisk höger, tidvis till och med högerextremism, och förekom exempelvis inte i förstamajtåg, medan den norska snarast hade en vänsterinriktad, liberal prägel. I dag är alla nordiska nationsflaggor och deras färgkombinationer brett förankrade symboler för respektive land.

Något mönster och minst två färger ska en flagga ha, och då är den unika nordiska motivtypen med sin enkelhet och särprägel en tillgång som det knappast finns skäl att föröda.

Man behöver alls inte vara kristen monarkist för att hissa Sveriges flagga. Den fungerar utmärkt som symbol för alla som vill vara en del av den svenska gemenskapen, liksom den gul-röda gör för alla människor i Norden.