Coronasmittans spridning och påverkan på samhället och den enskilde saknar motstycke och borde ge anledning till reflektioner hur vi skall planera vårt liv sedan smittan väl har klingat av.
Sverige är ett välorganiserat samhälle och tryggheten är satt i centrum. Men coronasmittan har satt fingret på brister.
Allting i samhället går så mycket fortare idag än det gjorde förr och vi förväntar oss också att allt ska fungera som vanligt - även vid kriser. Vårt land har förskonats från krig och allvarliga kriser, men det hade ändå länge en hög beredskap om kriget eller krisen skulle vara här.
Sovjetssystemets kollaps och den euforiska stämning som följde på den ledde till en tro, att det inte längre behövdes någon beredskap av större omfattning och inte heller några lager av resurser och förnödenheter, till exempel skyddsutrustning för sjukvårdspersonal.
En tillnyktring har dock skett. 1943 kom broschyren "Om kriget kommer" ut för första gången. Delar av innehållet i den fanns också i slutet av telefonkatalogerna från 1950-talet och framåt. Nu finns inte längre några telefonkataloger, men 2018 kom en ny broschyr "Om krisen eller kriget kommer" och den delades också ut till alla hushåll.
Men även den enskilde måste på ett bättre sätt förbereda sig för kriser. Och då tänker jag inte på det egoistiska beteendet att hamstra toalettpapper och handsprit under pågående kris utan att på ett långsiktigt och solidariskt sätt förbereda sig, till exempel att tillhöra en fackförening och en a-kassa.
I det superindividualistiska samhälle som Sverige numera är så har tyvärr insikten om detta minskat, inte minst i den yngre generationen. Jag hoppas att coronakrisen kan ändra på detta. ”Frihet och ansvar” måste vara ledstjärnan.
Det är inte bara det offentliga som måste förstå betydelsen av att samla i ladorna. Den kloka finansministern Anne Wibble sa att det vore önskvärt att alla svenskar hade en årslön på banken. För det blev hon kritiserad, men det var egentligen en mycket klok tanke.
När jag gick i skolan på 1950-talet var Lyckoslanten en väl spridd tidning och i den framhölls vikten av sparande. Då fanns det både ett-, två- och femöringar och sparbössor att stoppa dem i. I Lyckoslanten fanns även en serie – Spara och Slösa – och i den gjordes det tydligt vem av dessa båda karaktärer det var eftersträvansvärt att följa.
Väldigt mycket har gått framåt i samhället, men det utesluter inte att en del faktiskt kunde vara bra även förr. Låt oss reflektera över detta när den pågående krisen är över.
Bengt Olsson