Antalet äldre i befolkningen kommer också att öka drastiskt de närmaste åren. Redan om fem år ökar antalet personer som är 80 år eller äldre från dagens cirka 550 000 personer till 800 000 och fram till 2050 kommer nästan var fjärde person i Sverige att vara över 65 år i jämförelse med dagens var femte person.
Nyhetsrapporteringarna tycks dock drabbade av kollektiv depression i sina beskrivningar av ”de stora utmaningar” som de demografiska förändringarna medför. Också den politiska debatten ekar tom trots att framtiden redan är här. När vi närmar oss att 25 procent av befolkningen är över 65 år, kunde man förvänta sig att politikerna börjar ge svar på hur hela samhället ska ställa om. För då handlar det inte längre om ”våra äldre” utan om oss alla.
Allmänhetens tilltro till äldreomsorgen har länge varit låg i förhållande till annan kommunal verksamhet. Under coronapandemin blev förtroendekrisen särskilt tydlig. Då blottlades brutalt bristerna även om de långt dessförinnan var kända. Enligt en tidigare undersökning av Kairos Future litar närmare två tredjedelar av rekordgenerationen (födda mellan 1945–1954) inte på att äldreomsorgen kommer att ta hand om dem när det behövs. Och i SOM-institutets återkommande mätningar av svenska folkets förtroende för offentlig verksamhet, får äldreomsorgen år efter år bottenplaceringar.
Ansvaret för äldreomsorgen delas i dag mellan kommun och region. Kommunen ansvarar för hemtjänst och särskilda boenden medan regionerna har det medicinska ansvaret för de äldres vårdbehov. Så länge som denna ansvarsfördelning är otydlig och delad, kommer krisen i äldreomsorgen att bestå. Det viktigaste på kort sikt för att få stopp på försämringarna är att komma till rätta med underbemanningen. Fler anställda med rätt kompetens är en av de lägst hängande frukterna just nu. Politikerna borde omgående plocka dem.
På sikt krävs även strukturella förändringar. Äldreomsorgen har i decennier varit kommunernas budgetregulator enligt principen bemanning efter budget, inte efter behov. Länge har kommunerna därför visat sig oförmögna att ge omsorgspersonalen värdiga arbetsvillkor så att de kan ge värdig vård.
För att säkerställa en bättre personalpolitik samt utökade sjukvårds- och ekonomiska resurser måste ansvaret för kommunernas äldreomsorg föras över till regionerna och staten. I synnerhet som det inte finns något som tyder på att behovet av en trygg och fungerande äldreomsorg kommer att minska i framtiden. Morgondagens äldreomsorg måste utgå från ett bredare samhällsekonomiskt perspektiv än ett snävt kommunalekonomiskt. Sverige har inte råd att spara mer i äldreomsorgen.
Många har med rätta pekat på att äldreomsorgen måste professionaliseras om kvalitetsförbättringar ska bli möjliga. Men då krävs också att regeringen formulerar en nationell strategi för äldreomsorgen som också tar hänsyn till att äldre är en särskilt sårbar grupp i tider av kris och krig. Dagens omsorgspolitik är i stort behov av en kursändring. För närvarande styr den rakt mot grynnorna.