Koalition för Linköping (S, MP och FP) redovisar i Corren 26 mars en prioriteringsordning av planer för nya bostäder. Det sägs i artikeln att det inte längre ska vara fastighetsägarna som styr. Om någon uttryckt sig så kan jag upplysa om att det aldrig varit fastighets-ägare som styrt prioriteringen av detaljplaner.
Det kommunala planmonopolet är urgammalt och stadfästes ytterligare i 1947 års byggnadslag. De 3–4 större ändringar som gjorts i plan- och byggnadslagen genom åren efter det har än mer stärkt det kommunala bestämmandet över var, när och hur mark ska planläggas för bebyggelse. En fastighetsägare har aldrig kunnat bestämma det. Det är alltid kommunen som beslutar om antagande av detaljplaner.
Nu verkar det bli en prioritering av områden med stor volympotential. Man kan förstå att kommunen vill använda sitt eget bolag för att öka bostadsutbudet, särskilt av hyreslägenheter. Det är bra. Det är emellertid viktigt att ha en spridning av nyproduktionen på fler projekt/områden än som visas i artikeln. En stor volym i en plan betyder inte säkert att produktionen kan genomföras på kortare tid utan det beror på hur marknaden tar emot området. En successiv och balanserad utbyggnad i flera olika områden är att föredra. Det finns flera byggherrar/fastighetsägare som vill förtäta och utveckla staden med projekt som borde kunna prioriteras.
Det finns en sak till som förvånar. Kommunen har alldeles nyss stoppat flera projekt för att de skulle ligga inom korridoren för järnvägstunnlar. I den här redovisade prioriteringen kommer nu andra områden i motsvarande belägenhet upp. Hur tänker man då och hur förklarar man detta för de som fått nej på att utreda och planera för framtida bebyggelse?
Men ändå, kanske tänker kommunen helt rätt. Kanske finns det värderingskriterier varför man väljer just dessa områden att planlägga. För att få förståelse och respekt för prioriteringar behövs det information och kommunikation. Vi har från branschen föreslagit att en mötesarena startas där branschen och kommunen kunde mötas och informeras och diskutera 5–6 gånger per år. Vi kallar den ”Stadsbyggnadsforum Linköping”. Vi tänker oss en bred mötesplats där flera inblandade i stadsbyggnads-processen kunde delta, från arkitekter, byggherrar, fastighetsägare, byggentreprenörer, underentreprenörer, byggkonsulter, mäklare till förvaltare/uthyrare utifrån vilka temafrågor som tas upp vid resp träff.
Det handlar om att prata och umgås med företag som är involverade i Linköpings stadsutveckling. Om man blir informerad, om man får lägga fram sina synpunkter, om man får veta hur kommunen tänker och prioriterar är jag övertygad om att man har något lättare att acceptera att man ibland inte hamnar först i plankön eller får just sin fråga tillgodosedd. Man kan då få respekt för att kommunen fattar de beslut man anser bäst i ett övergripande kommunalt perspektiv