I förra veckan beslutade kultur- och fritidsnämnden att Ibn Rushd inte kommer att erhålla några kommunala bidrag. Ett beslut som vi i Kristdemokraterna står bakom då vi i flera år försökt belysa den problematik som omger studieförbundet. Det är välkommet att även Socialdemokraterna tillsammans med Moderaterna till slut vågade fatta ett förnuftigt beslut i en fråga som länge legat på bordet.
Det svenska samhället har i allt högre grad kommit att präglas av religiös pluralism till följd av invandring och sekularisering. Religionsfrihet är en självklar mänsklig rättighet och den ökande religiösa pluralismen ska respekteras. Friheten att utöva sin religiösa tro får dock aldrig medföra att man i trons namn kränker andra människor och offentliga medel ska inte gå till organisationer som verkar mot demokrati, integration och jämställdhet.
Enligt Ibn Rushds egen beskrivning har studieförbundet fokus på mångfald, rättigheter samt livsåskådning, och organisationens mål är att islam ska vara en integrerad del av Sverige. Inte minst genom Sameh Egyptsons doktorsavhandling ”Global politisk islam?” framlagd i år vid Lunds universitet, har det dock än en gång tydliggjorts att det finns organisatoriska samt ideologiska kopplingar mellan Ibn Rushd och Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), som i sin tur är kopplad till det Muslimska Brödraskapets internationella verksamhet.
Kritik mot studieförbundet Ibn Rush har sedan tidigare även framförts av Magnus Ranstorp, docent i statsvetenskap vid Försvarshögskolan samt expert på frågor avseende terrorism, som också påpekat att Ibn Rushd har kopplingar till Muslimska brödraskapet. En rapport från Folkbildningsrådet avseende studieförbundet har också visat på flera oegentligheter. Ibn Rushd har exempelvis bjudit in antidemokratiska föreläsare vilka uttalat antisemitiska och homofoba åsikter, vilket inte kan anses vara förenligt med de krav svenska staten har på att studieförbunden ska bidra till att stärka och utveckla demokratin. Även Riksrevisionen har riktat kritik mot studieförbunden i allmänhet men Ibn Rushd i synnerhet, och deras granskning visar att kontroll och uppföljning inom studieförbundet är otillräcklig i alla led, och att det finns indikationer på att statsbidraget går till annat än folkbildning.
Islamiska förbundet i Sverige, som studieförbundet Ibn Rushd alltså har såväl organisatoriska och ideologiska kopplingar till, dominerar i det muslimska civilsamhället och är det nätverk som lyckats bäst med att ge intrycket av att de företräder Sveriges alla muslimer. Så är självklart inte fallet. Dess koppling till Muslimska brödraskapet, som står för en bokstavstrogen och våldsapologetiskt ideologi, är mycket besvärande och dess hållning kan inte sägas vara representativt för den stora majoriteten av muslimer i Sverige. Linköpingsbornas skattemedel ska inte användas till att främja antidemokratiska krafter och extremism.