Svar på ledaren "Bra med granskning av Ibn Rushd" (28/1):
Kraven på det offentliga om informationsinhämtning kräver att alla relevanta aktörer konsulteras. I takt med att allt fler ytterkantsröster blir högre och att gränsen mellan expert och debattör suddas ut, så finns det ett alltmer tilltagande behov att reflektera kring vad och vem som räknas som just relevant.
Alla anklagelser om att Ibn Rushd Studieförbund skulle ha kopplingar till Muslimska Brödraskapet, extremism och terrorism har samma källhänvisningar: terrorforskaren Magnus Ranstorp, Aje Carlbom, biträdande professor på Malmö universitet, Peder Hyllengren, analytiker vid Försvarshögskolan, samt Sameh Egyptsson. Dessa har olika grad av forskning i sin resuméer. De forskar inte om folkbildning och har heller aldrig gjort någon studie om Ibn Rushd. Som belägg för sina slutsatser har de bland annat använt lösryckta anekdoter, rasistiska uttalanden från enskilda myndighetspersoner och referat till en forskare som hyllats av Anders Behring Breivik i sitt manifest inför dådet på Utöya. Ändå har dessa individer fått stort inflytande i svensk politik genom sin mediala närvaro.
Det är inte Ibn Rushds uppdrag att vare sig bedöma eller bemöta dessa debattörer eller deras kritik. Vårt uppdrag är att uppfylla folkbildningens principer och grundvärden, förordningen för studieförbund, medlemmarnas delegerade uppdrag till oss på årsmöten och bidragens villkor. Något Folkbildningsrådet, Riksrevisionen och Statskontoret rapporterar att Ibn Rushd gör.
Skillnaden mellan oss och exempelvis Medborgarskolan är inte som Margareta Barabash vill få det att låta. Att det i Ibn Rushds verksamhet skulle finnas inslag av risker som aldrig granskas och kontrolleras. De facto gäller motsatsen. Ibn Rushd, precis som alla andra studieförbund, genomgår årlig revision och rapportering. Flera granskningar har gjorts av oberoende aktörer i frågan. Skulle något uppdagas så kommer proportionerliga åtgärder att tas.
Linköpings politiker står inför ett dilemma. Men det handlar inte om Ibn Rushd. Det handlar om ett sviktande förtroendet för det oberoende revisorsämbetet, något som riskerar att omkullkasta hela civilsamhället. Eller om tilliten bara tillämpas selektivt, ett avgörande avsteg från den bärande likabehandlingsprincipen.