De senaste veckorna har Sveriges relation till Saudiarabien och flera andra Gulfstater hamnat i fokus. Särskilt sedan flera länder, förutom Saudiarabien, kallat hem sina ambassadörer. Upprinnelsen är det hårt kritiserade militära samarbetsavtalet med Saudiarabien och regeringens agerande. I synnerhet lyfts utrikesminister Margot Wallströms ordval och utspel i samband med detta. Mycket kan säkert sägas om hanteringen. Och det ligger säkerligen en del i kritiken vad gäller de olika besked som gavs inifrån regeringen och den saktfärdighet med vilket ärendet bereddes. Men egentligen är detta ointressant.
Margot Wallström må ha en röd ros som partisymbol. Men på sin post representerar hon hela Sverige och i riksdagen har hon en tydlig majoritet bakom sig när hon kritiserar Saudiarabien för deras uppenbara brott mot mänskliga rättigheter. Att förlänga det militära samarbetsavtalet hade varit omöjligt. Och att underlåta att kritisera landet för deras medeltida straffmetoder hade varit att falla till föga för mindre moraliska aspekter av internationellt samarbete.
Många kritiska röster har höjts mot utrikesministern när nu flera Gulfstater följer Saudiarabien och kallar hem sina ambassadörer. Jag kan inte dela den kritiken. Ambassadörerna har kallats hem med motivering att Sverige skulle förolämpat muslimer. Jag frågar mig vilka det egentligen är som förolämpar och förtrycker muslimer? Detta är länder där hälften av befolkningen, muslimska kvinnor, saknar grundläggande fri- och rättigheter. Där yttrandefrihet, rättssäkerhet och åsiktsfrihet är lika främmande begrepp som i Nordkorea. Där människor summariskt förföljs och avrättas, genom stening och halshuggning. Detta görs mot den egna, muslimska, befolkningen.
Som muslim i Sverige känner jag stolthet över vårt agerande. Jag känner stolthet över att en stor majoritet av riksdagens ledamöter tydliggör att inga affärer är viktigare än försvaret av mänskliga rättigheter. Var än det må vara. Och vilken religion de förtryckta än må ha.