Replik på länsmuseets chef Olof Hermelins inlägg "Resursslöseri att riva funktionella byggnader" (20/1).
Rivningarna av Klarakvarteren i Stockholm och den samtida rivningshysterin som svepte fram över Sverige på 1950- och 60-talet har skapat ett obehandlat trauma i Sverige som fortfarande präglar stadsutvecklingsdebatten.
Det senaste exemplet på detta kan hämtas från Stockholm, där Slussen skulle bevaras till varje pris. Det tidstypiska och unika sågs av flera röststarka debattörer som så bevaransvärda att man tog strid mot alla planer på omdaning och förnyelse. Istället för en konstruktiv debatt skapades ett skyttegravskrig där historia och framtid ställdes mot varandra, som motpoler.
En stad är en intrikat väv där generationer fått sätta sin prägel, där årsringarna ibland skapar skarpa kontraster och ibland flyter samman. Strukturer som vi bygger vår stad på är oftast lagda för många hundra år sedan, vilket också visar hur genomtänkt all förändring måste vara.
Samtidigt är en stad också en organisk plats, som ständigt utvecklas och byter skepnad. Den anpassar sig efter den samtid som den lever i och präglas av behovet av att anpassa sig.
Det bästa exemplet kan hämtas från Paris där klassiska Champs-Élysées är på väg att genomgå en enorm förändring, starkt påhejad av den röststarka kommittén som egentligen finns för dess bevarande.
Samtiden har gjort det smärtsamt uppenbart att denna, en av världens mest klassiska gator, kommer att dö utan förändring.
När Olof Hermelin antyder att det åter är en rivningsvåg så kan han med all säkerhet inte mena Linköping, utan måste ha sina exempel från andra innerstäder.
Linköpings innerstad kommer aldrig genomgå någon rivningsvåg. Vi ska istället ha en organisk utveckling där dåtid, nutid och framtid samsas på ett rimligt vis.
På senare år har vi tydliggjort detta genom att avslå förslag om rivningar. Däremot går det inte att behandla en innerstad som en statisk plats där varje del ska vara skyddad från förändring eller ens rivning. Då är det inte längre en innerstad, utan ett friluftsmuseum.
Verkligheten måste spela roll i innerstadens utformning och utveckling. I den verkligheten ingår, förutom kulturhistoria, även fastighetsägarens ambition, handelns förutsättningar, näringslivets behov, demografi, klimatutmaningar och mycket mer.
Jag välkomnar en bred debatt om vår innerstad och jag ser fram emot de bidrag som våra värdefulla institutioner kan bidra med.