Tack Miljöpartiet för en mycket klargörande artikel, "Avveckla skolmarknaden – utveckla valfriheten" (15/1), angående friskolor och deras etablering.
Vi ser med glädje att Miljöpartiet verkar ha gjort en helomvändning i synen på friskolereformen sedan den infördes för trettio år sedan. Vi vill dock påpeka att Vänsterpartiet var det enda parti som såg farorna redan då och därför röstade vi nej till reformen.
Vi förstår Miljöpartiets tanke om pedagogisk mångfald. Men den kunde mycket väl skett inom det offentliga skolsystemets ram ungefär som i vårt grannland Danmark.
I dag har vi nu därför en skolmarknad med växande andel vinstdrivande skolföretag. Den pedagogiska drivkraften är sällan något det talas om.
Inte ens ambitionen att höja kunskapsnivån generellt, trots att rapport efter rapport från den årliga Pisa-undersökningen om svenska elevers skolkunskaper nu ligger långt under genomsnittet i internationell jämförelse.
Följderna av friskoleetableringen blev till och med värre än vi anat. Problemet med offentlighetsprincipen blev till exempel inte uppmärksammat förrän nyligen då friskolor, särskilt de börsnoterade inte omfattas av den principen.
Uppgifter om bland annat lärartäthet och lärarbehörighet är svåra att få reda på och går knappast att hitta någonstans. Därför röstade Vänsterpartiet emot förslaget när frågan var uppe i utbildningsutskottet i riksdagen i november 2020 men fick bara sällskap av två av tio ledamöter till.
En forskningsrapport från 2018 gjord av professor Jonas Vlachos vid Stockholms universitet visar att elever från friskolor ofta har högre betyg från gymnasiet men trots det klarar högre studier sämre.
Något som ger en signal om att friskolor har en tendens till en generösare betygssättning.
Friskolorna verksamhet finansieras dessutom genom vårt skattesystem med samma skolpeng som den kommunala verksamheten. Detta, nog så märkliga faktum, är kanske allmänt känt men få kanske känner till att kommunen även subventionerar skolornas lokaler.
Kommunen bär det yttersta ansvaret för skolverksamheten vilket tvingar dem att ta över, den dag ett privat skolföretag går i konkurs. Det var precis vad som skedde med John Bauerkoncernen år 2013. 10 500 elever stod plötsligt på bar backe utan skola. Det som hände då kommer sannolikt att hända igen.
Sammanfattningsvis har Sverige alltså under en ganska kort tidsperiod av 30 år skapat:
- en segregerad skola där privata företag i allt större grad etablerar skolverksamhet men där vi som medborgare har en ganska begränsad insyn i hur dessa skolföretag fungerar.
- en segregerad skola där privata företag subventioneras både med skolpeng och lokaler genom våra gemensamma skatter.
- en segregerad skola där glädjebetyg framförallt i privat verksamhet driver på betygsinflationen och bidrar till sämre förutsättningar för studenterna att klara av högre studier.
Det är nu därför, menar vi, dags att styra tillbaka våra skattepengar dit där de hör hemma och sätta stopp för den privata etableringsrätten. Vi behöver återskapa ett offentligt robust transparent rättvist och jämlikt skolsystem. Det är enbart så vi investerar i en bra framtid för Sverige.