När 114 globala ledare möttes i Stockholm i juni 1972 under parollen “Only one Earth” så var det FN:s första miljökonferens. Sverige var initiativtagare. Målet var att komma överens om grunderna för framtidens miljöarbete.
Statsminister Olof Palme höll ett tal där han manade världens ledare att agera omedelbart. Han menade att alla vid det laget hade insett att jordens resurser är ändliga och den rika, industrialiserade världen bar ansvaret för överexploateringen. Han uppmanade till ett minskat användande av fossila bränslen och att verka för nedrustning och fred.
Nu, 50 år senare, har Sverige tillsammans med Kenya varit värd för ett nytt FN-möte i Stockholm, Stockholm+50. Målet var att accelerera det globala miljö- och klimatarbetet.
Det är en beklämmande insikt att om vi agerat redan 1972 så hade vi inte varit i det läge vi är nu. Där vi vet att vi har en akut kris för klimat och biologisk mångfald. Där vi vet att om vi inte ställer om radikalt de närmaste åren så kommer vi att gå mot en mer och mer obeboelig värld. Där vi vet att vi nu snabbt måste befria oss från fossila bränslen.
Fast FN:s möten numer handlar om att accelerera klimatomställningen så öppnas ändå nya oljekällor och skog fortsätter att skövlas. Politiker tävlar om att sänka skatterna på det fossila, trots att det eldar på klimatförändringarna och försörjer Putins krig. Klimatet ställs på undantag och fossilbolagen har startat en destruktiv rush efter mer olja och kol.
FN:s meteorologiska organisation, WMO, rapporterade tidigare i vår att det under 2021 sattes fyra rekord rörande koncentrationen av växthusgaser i atmosfären, havshöjningarna, havstemperaturen och havsförsurningen. Vi läste om en värmebölja i Indien och Pakistan som testade gränsen för mänsklig överlevnad. Och när FN:s klimatpanels rapport kom varnade FN-chefen Antonio Guterres om att vi närmar oss klimatkatastrofen.
Faktum är att under de tre decennier som internationella klimatförhandlingarna pågått, sedan Rio 1992, har de globala utsläppen ökat med mer än 60 procent. Vi talar om att begränsa dem men verkligheten säger något annat. Hur skall vi förstå det? Varför kan inte våra politiker ändra inriktning, visa ledarskap och genom sitt agerande inge framtidshopp? Varför klamrar vi oss fast i fossilberoendet fast vi vet att det är så förödande?
FN:s klimatkonferenser är viktiga för att hitta gemensamma vägar framåt. Men minst lika viktigt är de som går före och inte väntar på alla andra. Företag, nationer, städer, regioner, civilsamhällen som inte väntar utan gör har visat sig vara en framgångsväg.
Vi kan inte acceptera att politiken abdikerar från sitt ansvar. Vi kan inte acceptera att det är våra barn och barnbarn som skall betala notan för vår ansvarslöshet. Vi kan inte acceptera politiker som säger att det inte går, för det måste gå.
Inför kommunvalet utmanar vi därför samtliga partier i Linköpings kommun. Ni har ett ansvar. Hur skall vi nå klimatmålen? Vilka förändringar behöver ske? Hur anpassar vi vår kommun till klimatförändringarna? Hur skall det genomföras? När skall det vara uppfyllt? Är Linköping redo att vara en kommun som tar ledningen? Som gör och inte väntar. Om detta bör valdebatten handla. Om svar anhålles!
Fridays For Future Linköping:
Mats Linde, Agneta Boozon, Emil Carlenius, Linnéa Henningsson, Jacob Roll, Tanja Rastad, Christer Felix, Annika Elmqvist, Nillan Kylemark Bergman, Christer Svensson, Jenny Carlenius, Eva Gustavsson, Eric Svensson, Anna Gustavsson, Tina Danielsson